Jag tog bussen vidare till Uyuni tillsammans med Bianca från São Paulo, som var en av tjejerna som jag besökte gruvan med. Direkt när vi kom fram till Uyuni kom det fram försäljare som ville pracka på oss turer. I sådana stunder brukar jag gå undan, för att sedan själv besöka flertalet olika företag. Men Bianca vajbade väl med en försäljare och vi följde med till deras kontor. Jag fick mycket dåliga vibbar. Företaget hade dessutom inga recensioner överhuvud taget, vilket är en viktig källa för att kunna fatta ett beslut. Jag ville kolla hos andra företag. Men turförsäljarna var smarta och erbjöd sig att köra oss till vandrarhemmet. Jag ville egentligen tacka nej för att kunna gå och jämföra med andra bolag, men fogade mig. Klockan började bli mycket och till sist så gick jag med på att åka med det företaget som vi hade pratat med och hoppas på det bästa. I slutändan kan man väl säga att det var en bra tour på det stora hela och att det verkar som att tjänsten inte skiljer sig alltför mycket åt mellan de olika företagen.
Dagen därpå skrev jag mitt prov i franska på morgonen (det gick mycket bra, tackar som frågar) och sedan bar det iväg kort efter det. Några damer från Colombia skulle bara tjafsa lite först. Vilket de gjorde med rätta. De hade blivit lovade en privattur. Och där satt vi plus två andra personer helt plötsligt också i bilen.
Det ni ser på bild är den största tågkyrkogården i världen enligt rykten! 1872 började man bygga järnväg i det här området. Man transporterade metaller såsom koppar, silver och guld från gruvor i närheten. Runt 1940 kollapsade den lokala gruvnäringsindustrin och man lämnade tågen, som nu inte längre behövdes åt sitt öde.Det finns runt 100 lokomotiv och vagnar på den här platsen.Efter vårt besök på kyrkogården fortsatte resan ut i det som är världens största saltöken! Området är ungefär lika stort som Skåne, för att ni ska en uppfattning om dess storlek. (Och Skåne är enormt stort för er som inte har fattat det!!!) Från saltöknen utvinns ungefär 25 000 ton salt om året. Vi fick en liten visning av hur saltet framställs. Av detta minns jag ingenting. Obs. Lyssnade inte så noga/var ointressant.Long time ago (runt 40 000 år sedan var saltöknen en del av en gigantisk sjö som sedan delades upp i två sjöar.
Annan mycket intressant fakta: Delar av “Star Wars: The Last Jedi” spelades in här!Olika länder bjöds in för att delta i ett stort firande med traditionell dans. Deltagande länder/regioner fick sätta upp sin flagga på den här plattformen som tack. Grattis till dem. Vi var en salig blandning av vandrande själar på denna utflykt. Vi har moi i mitten. Claudia från Colombia längst till höger. Bianca från Brasilien till höger om mig. Till vänster om mig har vi Claudio som är fransk-chilensk. Längst till vänster har vi Gabriel från Argentina, med rötter i Japan. Bredvid honom står Nohelia som också var från Colombia. Man kan kort och gott säga att vi tillsammans representerade stora delar av världen. Och det gjorde vi med stor förtjänst. Vi hade ganska kul tillsammans och skämtade om spöken och vår guide som var lite slarvig ibland (mer om detta längre ner i inlägget). Latinamerikanska kvinnor i 50-årsåldern känner jag mig allt som oftast väldigt trygg med. Om man får generalisera lite, så brukar de ofta ha en stor portion humor och man bondar lätt med dem. Det finns någonting speciellt där. Mitt i saltöknen finner man “Isla Incahuasi” som betyder Inkas hus. Här Echinopsis atacamensis – dessa jättekaktusar som kan blir över 10 meter höga. Hela saltöknen har ju legat under vatten (det var ju en sjö för 40 000 år sedan) och därför så ser stenen koralliknande ut. Vår guide var lite korkad ibland. Han lät oss t.ex. titta på solnedgången med detta som vy. När vi t.ex. kunde ha varit här när solen gick ner. Jag var tvungen att be honom stanna. Han hade inte vett nog att fatta själv att han skulle stanna. Mina medpassagerare älskade mig tack vare min hjälteinsats. Bianca my love. Vi hade mysigt ihop och sov tillsammans. En gång i veckan passerar tåget. Fattar vår guide att han ska stanna? NEJ! PLZ, OMG! Ännu en gång gjorde jag en hjälteinsats. <3På en skumpig väg mot vår första lagun, så såg av en slump en av mina medpassagerare detta lilla kreatur ligga i ett dike. Det är långt till civilisationen och vi misstänkte att någon hade dumpat det lilla livet här, p.g.a. oönskat eller dylikt. När vi kom till nästa samhälle frågade vi ifall de saknade en liten hund. “Ja, det gör vi” svarade den unga damen vi frågade. Kort därefter så fick den lilla krabaten återförenas med mamsen (se bild ovan). Det var lite besynnerligt. De blev inte ens särskilt glada över att ha återfått sin valp, vilket gör att man kan misstänka att det inte var så att han hade sprungit bort. Vi kände dock inte att vi kunde ta med honom och skilja honom från sin mamma. Men jag undrar jag… jag hoppas verkligen att de nu tar hand om det lilla livet. Vi fick se Chileflamingos och Andinsk flamingo Árbol de piedra – StenträdetVi fick se lite geysirs.
Efter det kom vi till vårt boende för natten där jag tog mig ett bad i termalbadet som fanns i anslutning till boendet. Det var ljuvligt! Jag glömt att berätta detta, men att besöka Salar de Uyuni var en ganska så kylig upplevelse. På nätterna sjönk temperaturerna ner till 10-15 minus. Varmvatten fanns inte tillgängligt. Så det där badet var välbehövligt. El desierto de Dalí. Namngiven så efter att ha likheter med Dalís målningar (eller baraför att locka hit turister)Vi tog en sista avslutande bild innan jag och grabben längst till höger (hans namn var Claudio) passerade gränsen till Chile för att ta oss till San Pedro de Atacama.
