Vi vaknade upp till ett svagt mullrande ljud, vattenfallet Dynjandi. Solen hälsade oss välkomna till en ny dag.
Ordet dynjandi betyder faktiskt mullrande eller dundrande. Ett passande namn då det dönade på rejält ju närmare vi kom det största vattenfallet.
Berit och Kristin
Vi stötte på näcken!
Frukost i morgonsolen.
Vi stannade till på ett kafé och myste med kaka och kaffe.
En kyrka från 1886.
Vi tog oss vidare mot den pittoreska lilla byn Ísafjörður som är regionens huvudort.
Vi stannade till vid det arktiska fjällrävscentrat som är ett forskningcenter som bland annat estimerar rävstammen i Västfjordrarna och forskar på hur turismen till Island påverkar fjällräven. Min älskade vän Grayson arbetade här under sommaren. Oturligt nog så var han inte på plats vid tidpunkten som vi besökte muséet. I centrat finns en liten utställning om fjällräven och ett kafé. Vi mumsade på soppa och drack te.
Här har vi en tvättäkta fjällräv!
På vår fortsatta väg runt Västfjordrarna fick vi plötsligt syn på en skylt som indikerade att det skulle finnas sälar. Vi stannade till och hoppade ut från vår bil och fick syn på dessa välmående sälarna.
Jag fick syn på ett par välmående flickor också.
På denna bilden ser ni två fagra, unga människor som njuter av ett varmt dopp i en het pool. Ingenstans på denna bild syns spår av den kraftansträngning vi genomlidit innan bilden knäpptes.
I närheten av denna poolen skulle det nämligen finnas en varm källa. Vi stannade till vid en bondgård och frågade en gammal försupen man om han visste vart källan låg. Han viftade lite med händerna och efter att vi hade mottagit hans vaga direktiv samt kastat ett getöga på kartan, begav vis oss upp för berget där källan skulle finnas. Länge levde vi på hoppet om att källan magiskt skulle uppenbara sig efter nästa backrön. Det gjorde den aldrig. Jag var måttligt irriterad och bitter eftersom att jag hade föreslagit att vi skulle ta med kartan, varpå mina följeslagare bedyrat mig om att det skulle vara obehövligt. När vi senare kom ner för berget igen, talade vi med bonden på nytt. Jag försökte enträget, på långsamt talad svenska, få honom att förstå min önskan och avslöja var källan låg. Gubben flaxade både hit och dit med händerna och ingav inget förtroende. Vi gav upp.
Men denna heta pool som vi till slut hamnde i, var inte fy skam. Plötsligt dök det upp ett sälhuvud ur vattnet när vi låg där och plaskade. Vi fick uppleva ett äkta naturfenomen.
Observera gärna bilden på hytten. Det är inte tillåtet att bajsa i poolen!
Snorres heta källa. Kanske världshistoriens största besvikelse. Om inte, åtminstone resans största besvikelse. Vi hade färdats långväga för att komma till denna poolen, på en stenig och brokig liten grusväg. Och det är inte den enda kontextuella förklaringen till att vi blev så besvikna! Här kommer en till;
Natten innan hade vi irrat runt i dimman med vår kära bil uppe i bergen och riskerat våra dyrbara liv för att sedan ta beslutet att rulla tillbaka ner för berget och övernatta. Vi vaknade upp blåfrusna och ville till varje pris finna en varm källa för att värma våra frusna kroppar.
Så. Nu kanske ni i alla fall någorlunda kan förstå av vilken magnitud som denna besvikelse var.
När jag berättade för Egill om vad som hade hänt skrattade han högljutt. Han menade på att det var oerhört naivt att tro att det skulle kunna gå att bada i vördnadsvärda Snorres källa, denna oerhört kända skald, som författat många av de mest berömda isländska sagorna. Jag, Moa och Lina menade på att det var småaktigt att inte låta folk bli omslutna av Snorres ande genom att få bada i hans pool.
Glymur foss – I närheten av detta vattenfall så la vi märke till att bilen hade börjat att luta. Lina tog situationen på allvar och stannade bilen. Vi kunde snabbt konstatera att främre vänsterdäck var punkterat. Jag och Lina bytade däck medan Moa såg det som sin uppgift att dokumentera skeendet. Jag förargades över att ytterligare en sak under denna resan hade gått snett. Förutom tidigare nämnda incidenter, så hade jag nyligen insett att min plånbok var försvunnen.
Skulle ni söka på google images på “ansträngt leende” så hade det inte förvånat mig om denna bilden hade dykt upp.
Hos uthyrningsfirman fick vi det förklarat för oss att det skulle bli billigare att själva reparera däcket. Hos den andra verkstaden som vi kom till, kunde de äntligen hjälpa oss.
Lina var mäkta stolt över att vi lämnade tillbaka bilen med en blinkande bensinlampa. Efter att vi såg att bilen nästan var tom på bensin när vi hämtade ut den, hade hon gjort det till sitt huvudmål att lämna in bilen med minsta möjliga nivå av bensin. Hon önskade att nästa sällskap som skulle hyra bilen skulle få känna samma frustration som vi gjorde. Jag stöttade henne fullt ut i hennes försök. Och se så bra resultatet blev!
Lina for hem till Svea och vi sa ajöken för denna gång. Jag och Moa spenderade vår sista dag på veganhak.
Vi tittade också på en utställning.
Och njöt av solen på en takterrass. Sedan for vi hem.
Detta var det sista inlägget från Island för denna gång. Må där bli många fler!
❤ ❤ ❤ ❤