Isla de Ometepe

Spanjorerna kallade Lago Nicaragua för “havet med sötvatten”. Inte konstigt eftersom att sjön är enorm. Mitt i denna sjö ligger ön Ometepe. Ometepe betyder två kullar på indianspråket náhuatl. – Ön är nämligen uppbyggd på två stycken vulkaner.

Emellan de två vulkanerna finns en landtunga som sammanfogar de båda och gör att ön får en utformning som ett timglas.  

Isla de Ometepe  significa “dos cerros” en náhuatl.
Det finns många gamla hällristningar i på ön.

Är du intresserad av hällristningar och befinner dig i Norge? Åk till Drammen. Där finns fantastiska hällristningar. Klicka här för att läsa mer om hur den upplevelsen var för mig. 
Jag hyrde en cykel för att ta mig runt lite på ön. Jag behövde röra på mig. Någonstans här började jag att återfå abstinensbesvär. Det låter märkligt efter att inte ha snusat på flera månader. Det tycker jag att det är också. Blodet kokade av ilska och jag bet mig själv i armen för att få utlopp för min stora oro och ilska i kroppen. Jag var riktigt otrevlig mot folk. Jag letade efter folk som jag kunde bråka med eller sätta mig på tvären för, jag njöt av att göra de upprörda. Det är hemskt.
På stranden träffade jag en kväll några barnfamiljer som rökte på och letade efter ufon. “Såg du det?” frågade en av dom mig med en intensiv blick. “Ja det gjorde jag”. “Vad tror du att det var?” “Troligtvis ett flygplan”. – mitt svar gjorde honom besviken. Men jag ska erkänna att det jag såg på himlen såg lite märkligt ut…
Dagen då jag hyrde cykel blev inte som jag hade tänkt mig. 
Efter att ha cyklat i 10 minuter kom jag fram till en olycksplats. En amerikansk kvinna som är runt 30 frågade mig vad vi skulle göra. Nere diket låg en korpulent kvinna med huvudet nere i diket, bredvid kroppen låg hennes moped. Framför henne stod två män. Min första tanke var att hon ju kommer få hjälp eftersom att de två männen stod där framför henne. I 5 sekunder tänkte jag den tanken innan jag insåg att de ju faktiskt inte gjorde någonting! De bara stod där ju! Då insåg jag att det var jag som skulle ta kommandot. “Andas hon?” frågade jag. Jag fick bekräftat att hon andades. Min första tanke hade varit att hon var död. Sedan sa jag att vi var tvugna att hjälpas åt att lyfta upp henne och ge henne fria luftvägar, samt vara särskilt varsamma med nacken. När vi hade lyft upp henne såg vi att hon blödde rejält ifrån mun och näsa. Tungan och en del av läppen var helt söndertrasade. Det gjorde att hon hade svårt för att andas. Hon kunde inte tala, så vi visste inte om hon var engelsktalande eller spansktalande. Så vi talade lugnt till henne och gav henne information på båda språken. Vi var även tvugna att turas om att hålla upp hennes kropp. Det var en särskilt kraftig kvinna.  

Efter ett tag hade det samlats mycket folk runt omkring oss. Alla utom jag ville att vi skulle flytta upp kvinnan på vägen eftersom att ambulansen var i antågande. Jag vägrade och sa att vi skulle invänta order ifrån ambulanspersonalen. Nu i efterhand förstår jag hur de resonerade. I vanliga fall, i mer utvecklade länder så har ambulanspersonalen en bår med sig. Då är det bäst att inte flytta kroppen alls så att en undviker skador på t.ex. nacken. Men ambulanspersonalen i det här fallet, hade ingen bår så de undrade varför vi inte tagit upp henne redan. Jag och den amerikanska kvinnan följde med damen i ambulansen till sjukhuset och tog sedan en taxi tillbaka.

Jag var ganska fylld med adrenalin under ett par timmars tid efter det. Men jag var glad över att kvinna nu var på sjukhuset och kommer bli bra igen. Jag var också glad och stolt över att jag reagerat och hjälpt till. Jag tänkte bara på hur det skulle ha varit om jag legat där och folk bara stod och tittade på som de där männen först gjorde! Men börjar en att hjälpa till så vågar fler att göra det också. Det känns bra att jag nu vet att jag är en sån person som hjälper till om det händer något och inte står helt paralyserad och tittar på.  
Efter olyckan så samlade jag tankarna på detta kalla termalbad som heter “Ojo de agua” – Vattenöga. 
Dagen efteråt skulle jag bestiga en av vulkanerna – Maderas. I min guidebok så varnade de för att det var en krävande tur. Mina rumskamrater beundrade mitt mod och min styrkna när jag förtalde dom att jag skulle bestiga vulkanen. 

Jag kan avslöja att det var en krävande vandring. Det var lerigt, svettigt och ansträngande. Men det är på intet sätt en omöjlig vandring.  Men lite utmanande var det allt. Det är inte för inte som detr numera är obligatoriskt att bestiga vulkanen med en guide. Det rekommenderas varmt att följa den regeln. – En hel del turister har dött när de bestigit de båda vulkanerna. Några av uttorkning, andra genom att det blivit mörkt och de har råkat ramla ner för stup. Vägen upp till kratern är inte signalerad och på egen hand så är det väldigt svårt att hitta vägen.
På vulkanen Mombacho och denna vulkanen är de enda platserna vid Stillhavskusten som det finns molnskog i Nicaragua. Vi hörde vrålapor bröl på vägen upp för vulkanen.
Det var oerhört lerigt och halt. De flesta andra i gruppen ramlade på rumpan. 
Upp och ned, så tog vandringen oss totalt sett runt 9 timmar att genomföra. Här på bilden ser ni toppen. Kratern består av en lagun. 
Här ser ni exempel på hur brant och lerigt det tidvis var. Men den tyska flickan är vid gott mod.
Jag fick för mig att jag skulle simma över hela lagunen och tillbaka igen. Jag var helt utpumpad efter det dumma beslutet. 
Att få simma i en vulkansjö var ett fint pris för att ha kommit upp till toppen!
Och så tillbaka igen…
Vi hade god utsikt till den andra vulkanen – Concepción. 
Svettiga, trötta, våta och glada.