Ifrån Semuc Champey tog vi en liten minibuss till ett litet samhälle som heter Cobán. Därifrån tog vi en “chickenbus” (gammal amerikansk skolbuss) mot Guatemala city (även kallad Guate) för att där kunna byta buss mot Lago Atitlán som det var tänkt att vi skulle fara till härnäst. Kycklingbussarna går i en rasande fart och en får hålla i sig i svängarna, annars så ramlar en av sättet.
Desde Semuc Champey tomamos un minibus a una ciudad pequeña que se llama Cobán. Desde allí tomamos una camioneta – un chickenbus (un viejo autobús escolar de EE.UU.) hacia la ciudad de Guatemala, (comunmente llamado Guate.) para cambiar de autobús e ir al lago de Atitlán. Los chickenbuses van súper rápidos y tienes que sujetarte para no deslizarte en las curvas.
Cuando llegamos a la terminal de buses de Guate estuvimos nerviosos. Al fin y al cabo, habíamos llegado a una de las ciudades más peligrosas del mundo. Al retener este dato en la memoria, a lo mejor es sano sentir cierto miedo. En la terminal un hombre nos acercó para ayudarnos. Como es más seguro preguntar nosotros mismos, que aceptar la ayuda de una persona que se acerca, lo rechazamos. Poco después nos dimos cuenta de que realmente y sinceramente nos quería ayudar, sin interés ninguno. Me dio pena, de haberlo rechazado. Pero se dice “más vale prevenir que curar”, ¿no?
Tuvimos que ir al centro para cambiar de autobús. Uno de los cristales del autobús estaba quebrado. Había un agujero pequeño de tamaño de una bala. En la puerta había una señal de seguridad declarando que armas de fuego no están permitidas. A través de la ventana pudimos ver una ciudad en decadencia, gris y oscura. Al bajar el autobús, una sensación inquieta entra por mi cuerpo. Es la primera vez que una ciudad me ha provocado un sentimiento así. La inseguridad y preocupación de la gente está en el aire. El chavo de la parada tacos mira por el rabillo a mediante que prepara los tacos. Todos están muy atentos.
När vi anlände på Guates busstation var vi båda nervösa. Vi hade trots allt kommit till en av världens farligaste städer, så vår rädsla var befogad och kanske till och med sund. En man ifrån bussen kom fram och ville hjälpa oss. Vi avböjde eftersom att det är säkrate att själv fråga om vägen, än att bli erbjuden hjälp av någon. Senare insåg både jag och Eric att mannen verkligen bara ville hjälpa oss. Jag beklagade mig över att rädsla skapar misstro mellan människor. Vi är tvugna att ta oss in till centrum för att där kunna byta buss. På bussens dörr fanns det en skylt som visar att det inte är tillåtet att medföra skjutvapen på bussen. En av fönsterrutorna var sprucken och det såg ut som en kula passerat fönstret. Inne i bussen betraktar Eric och jag den dekadenta och nedgångna staden som passerar förbi oss. När vi hoppar av bussen slås jag av en känsla jag aldrig fått av en stad förut. Det känns i magen att platsen en befinner sig på är farlig, det känns i luften, det syns i folk ansiktet. Människor är på sin vakt. Killen som föreberedde tacos åt oss flackade med jämna mellanrum med blicken ner mot gatan.
Vi såg inte en enda turist i staden under de timmarna som vi var där.
No vimos ni un turista durante las pocas horas que pasamos en la capital.
