För ett halvår sedan satt jag på en buss från Oslo hem till Sverige. Jag talade med en vän på telefon och beklagade mig över de problem jag hade haft med att få tag på min hivmedicin.
En man i bussen reagerade väldigt kraftfullt. Han ansåg att jag skämde ut mig. Vi började att diskutera, varpå han konstaterade att en inte pratar om medicinska diagnoser offentligt. Han likställde även mitt samtal om hiv vid att diskutera konsistensen på sin avföring.
Denna mannen lyckades få mig väldigt illa till mods. Det kändes som att jag hade fått min frihet att själv välja vad hiv är för mig begränsad. Jag kände mig liten.
Igår satt jag och min väninna på spårvagnen. Utav någon anledning så talade vi just den dagen om hiv. En man satte sig bredvid oss. Jag kände igen honom men kunde inte komma på från vilket sammanhang. Konversationen om hiv med min kompis fortsatte. När jag hade hoppat av skriker jag: “Det är han, det är ju han!” Det var mannen från bussen jag hade känt igen. Jag höll på att skratta ihjäl mig.
Hämnden är så ofantligt ljuv.