Mitt virus

Jag låg på en strand utanför León, Nicaragua och lapade sol tillsammans med en kille som jag nyss lärt känna när följande konversation utspelade sig: 


– Får jag ställa en okänslig fråga?

– Ja, jag antar det.

– Är du negativ?

– Vad menar du, menar du hivnegativ?

– Ja.

– Nej. det är jag inte. Jag är positiv. Varför frågar du det? Har du sett något på facebook eller?

– Nej, jag har inte sett något på facebook. Jag ser det på dina ögon. Dina ögonlock är purpurfärgade. 

– Och det är för att jag är postiv?

– Ja, har du inte lagt märke till det själv. Jag lärde känna en kille ifrån USA och det var samma sak för mig. Blev du upprörd nu?

– Nej bara väldigt förvånad och chockad över att du faktiskt kunde se det.


Jag försökte att inte tänka mer på det som hade sagts och gick för att bada. När vi senare stod och väntade på bussen började tankarna att snurra runt i skallen och jag blev upprörd över att det verkade som att det yttrar sig fysiskt att jag har hiv. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto med mina ögon stängda. Mycket riktigt så syntes det tydligt att blodkärlen var spruckna längs med linjen där ögonfransarna börjar.

Oavsett om killens tes stämmer eller inte så provocerade vår konversation fram tankar kring att viruset trots allt påverkar min hälsa. Det går att konstatera medicinskt att viruset i en väldigt, väldigt liten utsträckning påverkar min hälsa. Men att veta med exakthet hur lite som viruset påverkar min hälsa går inte att fastställa. Det vet varken jag, min läkare eller någon annan människa i världen. Efter att ha försökt att intala mig själv att jag lever med exakt likadana fysiska förutsättningar som om jag inte hade haft hiv, var det svårt för mig att förlika mig med  tanken att det inte stämmer. Även om jag innerst inne  redan visste om att det faktiskt är så.
På bussen gick jag in i mig själv och blev lite nedstämd. Min nyfunna vän såg att det var något som inte stod rätt till. När jag skulle förklara för honom vad jag kände, så brast rösten och jag började att gråta. Han tröstade mig och efter en halvtimme så var allt bra igen. Mitt hiv är som en latent liten, liten sorg som jag bär på och som kan komma upp till ytan när som helst och göra mig ledsen, för att sedan snabbt försvinna igen. Mellan mina plötsliga små sammanbrott så har jag det bra och tänker inte ens på mitt virus. Jag tror att jag klarar mig bra just eftersom att jag tillåter mig själv att vara ledsen när jag blir ledsen. Jag stannar i känslan, förstår den, och släpper den. 

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *