Jag känner mig som en kafkafigur

Följande text skrev jag för ett par dagar sedan:

“Jag är så jävla less att jag håller på att explodera. Den satans byråkratin är för mig rent personligen, bland det värsta med hivet. 

Jag fick inte ut min medicin igår på Apoteket. Region Skåne ville inte stå för kostnaden den här gången eftersom att det är ett norskt recept. Det är här som jag förvandlas till en pingisboll som olika  personer skickar runt mig sinsemellan eftersom att ingen vet vad som gäller. 

Jag försöker komma åt alla dokument som finns att hitta på området på nätet och efter flera, flera timmar av informationsletande och en del samtal står det klart för mig att ett svenskt recept är ett måste om medicinen står under smittskyddslagen. 

För att jag ska få ett svenskt recept kräver  läkaren i sin tur att han får delar av min journal som styrker att jag går på medicin. 

Jag kontaktar min infektionsklinik i Norge. De misslyckas gång på gång att skicka faxet till den svenska kliniken. Jag har pendlat mellan att ringa den svenska mottagningen för att se om de mottagit faxet och den norska för att be dom att skicka faxet på nytt från klockan 10 på morgonen till klockan 15. Än har inget fax kommit fram och jag kan fortsatt inte hämta ut min medicin. 

Att skicka via snigelpost tar för lång tid. Då hinner min medicin ta slut. 

Jag är så trött på det nu att jag överväger att åka upp och ner från Oslo och ta ut min medicin. Jag vill inte ringa ETT samtal till.”

Nu så är jag lite lugnare. Jag for upp till Oslo och har fått koll på vad som gäller. Jag luskade ut att jag kunde ta ut all min medicin för ett helt år här i Norge. Nu har jag gjort det och behöver inte kontakta ett apotek försen över ett år från nu. Halleluja, tack för det! Det känns oerhört skönt.  

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *