Vägen mot pärlan

Han är redo att möta världen. Papprena har lämnats in, boken är färdigläst och kläderna nystrukna. Men valmöjligheterna har gjort det svårt för honom. Han spenderar all sin tid att flyta. Han tror att om han flyter tillräckligt länge på ytan innan han dyker ner så kommer han att finna sin väg  ner till pärlan på havets botten. Pärlans prakt kommer inge honom frid samtidigt som det kommer kunna ge honom en man, en älskare och livskamrat.
Nu har han flytit på ytan i fyra år utan att våga dyka ner. Svårigheterna är stora – han vet inte vägen ner dit till pärlan. Medans han väntat på sin uppenbarelse har vänner simmat förbi. Han har talat med dom och han har njutit av deras sällskap. Men vännerna har uppdrag att sköta och när de har gått börja tankarna åter igen att flöda fritt – hur ska han komma fram? Efter ett spenderar han mer tid till att försöka få kontakt med sina vänner för att få njutning än att fundera över hur han ska komma ner till pärlan. Vägen ner till pärlan är oöverskådlig,  att fundera över det oöverskådliga är svårt och det gör ont.
Han är redo att möta världen. Papprena har lämnats in, boken är färdigläst och kläderna nystrukna. Men valmöjligheterna har gjort det svårt för honom. Han spenderar all sin tid att flyta. Han tror att om han flyter tillräckligt länge på ytan innan han dyker ner så kommer han att finna sin väg ner till pärlan på havets botten. Pärlans prakt kommer inge honom frid samtidigt som det kommer kunna ge honom en man, en älskare och livskamrat.
Nu har han flytit på ytan i fyra år utan att våga dyka ner. Svårigheterna är stora – han vet inte vägen ner dit till pärlan. Medans han väntar på sin uppenbarelse har vänner simmat förbi. Han har talat med dem och han har njutit av deras sällskap. Men vännerna har uppdrag att sköta och när de har lämnat honom för dagen börja tankarna åter igen att flöda fritt – hur ska han komma fram? Efter ett tag spenderar han mer tid till att försöka få kontakt med sina vänner för att få njutning än att fundera över hur han ska komma ner till pärlan. Vägen ner till pärlan är oöverskådlig, att fundera över det oöverskådliga är svårt och det gör ont.

Jag känner en vilsen människa.

Jag känner en vilsen människa.
Han letar och letar efter lyckan – var kan den finnas?
Igår mötte han en annan man som vid första anblick såg ut som en ängel. Skulle han vara svaret på lyckan undrade han. Första blicken, första samtalet blev till en känsla av samhörighet. Men ängeln försvann och lyckan dog. Men längtan den finns kvar.
Kommer tvåsamheten vara svaret på lyckan? – Han vet inte det. Men en renare känsla än kärlek och verklig affektion till en annan människa, det känner han inte till.
Jag känner en vilsen människa.
Han letar och letar efter lyckan – var kan den finnas?
Igår mötte han en annan man som vid första anblick såg ut som en ängel. Skulle han vara svaret på lyckan undrade han. Första blicken, första samtalet blev till en känsla av samhörighet. Men ängeln försvann och lyckan dog. Men längtan den finns kvar.
Kommer tvåsamheten vara svaret på lyckan? – Han vet inte det. Men en renare känsla än kärlek och verklig affektion till en annan människa, det känner han inte till.

Tänkvärd läst krönika


För ett par dagar sedan så läste jag en krönika skriven av Daniel Pernikliski som jag tycker klockrent visar på en förlegad man- och kvinnosyn.

”Livet med småbarn
brukar kompliceras något alldeles oerhört. ”Går det att fortsätta med sitt vanliga liv när man får barn?”, undrar man. Som om livet skulle upphöra att vara vanligt bara för att man får barn. Det finns ju inget vanligare än barn. Det är så vanligt att man stundtals tror att man ska gå under av den olidliga vanligheten. I alla fall om man har släppt allt som var värdefullt tidigare i livet, bara för att det tillkom ett barn.

Det blir ett nytt ”vanligt liv” som man får ordna efter bästa förmåga. Ibland får man ta med sig sitt barn på äventyr, och ibland passar det bättre att stanna hemma. Det där behöver man inte fundera ihjäl sig på. Är man en normalt funtad människa så är det bra om det känns bra.

Det viktigaste för ett barn är att vara tryggt. Och vad kan ge ett barn mer trygghet än kärleksfulla föräldrar som är glada, välmående och trygga själva? Sannolikt ingenting. Trygg och glad och kärleksfull blir man om man vårdar sina relationer. Inte bara relationen till barnet utan också till vänner, släkt och partner. De som skaffar barnvakt och går ut och roar sig ibland, även när bebisarna är små, kommer att vara mer tillfreds med sina liv och kunna förmedla tusen gånger så mycket trygghet, som de som sitter hemma och önskar att de kunde gå ut. Det finns inget egenvärde i att vara självuppoffrande.

Ändå laddas allt med skuld – för mammorna. Om pappan engagerar sig är det bra, till och med gulligt och rörande, men om han inte gör det är det som vanligt. Men ve den småbarnsmamma som inte ammar, börjar jobba för tidigt eller dricker vin.

Jag kanske skulle vara glad att jag slipper den där förbannade moraldyngan som kastas på mammorna. Det kan bryta ned vem som helst. Men att jag slipper det bara för att jag är man, visar så tydligt att män inte är accepterade som fullvärdiga föräldrar.

Och det gör mig ursinnig.”

Förgänglighetens tecken

Usch. Fick en hemsk känsla nyss igenom hela kroppen när jag tänkte tillbaka på forna dagar. Ibland kan jag sakna vissa människor eller ögonblick i mitt liv att det är obehagligt. Jag får en obehagskänsla i hela kroppen för jag vet att dessa stunder eller en del människor kommer jag aldrig, aldrig se igen. Och om de finns vid liv så kommer jag aldrig träffa dom på samma sätt i samma underbara sammanhang. Det är jobbigt för mig. När ska jag kunna minnas och glädjas utan att våndas?
Jag undrar…