Spanjorerna kallade Lago Nicaragua för “havet med sötvatten”. Inte konstigt eftersom att sjön är enorm. Mitt i denna sjö ligger ön Ometepe. Ometepe betyder två kullar på indianspråket náhuatl. – Ön är nämligen uppbyggd på två stycken vulkaner.
Emellan de två vulkanerna finns en landtunga som sammanfogar de båda och gör att ön får en utformning som ett timglas.
Isla de Ometepe significa “dos cerros” en náhuatl.
Det finns många gamla hällristningar i på ön.
Är du intresserad av hällristningar och befinner dig i Norge? Åk till Drammen. Där finns fantastiska hällristningar. Klicka här för att läsa mer om hur den upplevelsen var för mig.
Jag hyrde en cykel för att ta mig runt lite på ön. Jag behövde röra på mig. Någonstans här började jag att återfå abstinensbesvär. Det låter märkligt efter att inte ha snusat på flera månader. Det tycker jag att det är också. Blodet kokade av ilska och jag bet mig själv i armen för att få utlopp för min stora oro och ilska i kroppen. Jag var riktigt otrevlig mot folk. Jag letade efter folk som jag kunde bråka med eller sätta mig på tvären för, jag njöt av att göra de upprörda. Det är hemskt.
På stranden träffade jag en kväll några barnfamiljer som rökte på och letade efter ufon. “Såg du det?” frågade en av dom mig med en intensiv blick. “Ja det gjorde jag”. “Vad tror du att det var?” “Troligtvis ett flygplan”. – mitt svar gjorde honom besviken. Men jag ska erkänna att det jag såg på himlen såg lite märkligt ut…
Dagen då jag hyrde cykel blev inte som jag hade tänkt mig.
Efter att ha cyklat i 10 minuter kom jag fram till en olycksplats. En amerikansk kvinna som är runt 30 frågade mig vad vi skulle göra. Nere diket låg en korpulent kvinna med huvudet nere i diket, bredvid kroppen låg hennes moped. Framför henne stod två män. Min första tanke var att hon ju kommer få hjälp eftersom att de två männen stod där framför henne. I 5 sekunder tänkte jag den tanken innan jag insåg att de ju faktiskt inte gjorde någonting! De bara stod där ju! Då insåg jag att det var jag som skulle ta kommandot. “Andas hon?” frågade jag. Jag fick bekräftat att hon andades. Min första tanke hade varit att hon var död. Sedan sa jag att vi var tvugna att hjälpas åt att lyfta upp henne och ge henne fria luftvägar, samt vara särskilt varsamma med nacken. När vi hade lyft upp henne såg vi att hon blödde rejält ifrån mun och näsa. Tungan och en del av läppen var helt söndertrasade. Det gjorde att hon hade svårt för att andas. Hon kunde inte tala, så vi visste inte om hon var engelsktalande eller spansktalande. Så vi talade lugnt till henne och gav henne information på båda språken. Vi var även tvugna att turas om att hålla upp hennes kropp. Det var en särskilt kraftig kvinna.
Efter ett tag hade det samlats mycket folk runt omkring oss. Alla utom jag ville att vi skulle flytta upp kvinnan på vägen eftersom att ambulansen var i antågande. Jag vägrade och sa att vi skulle invänta order ifrån ambulanspersonalen. Nu i efterhand förstår jag hur de resonerade. I vanliga fall, i mer utvecklade länder så har ambulanspersonalen en bår med sig. Då är det bäst att inte flytta kroppen alls så att en undviker skador på t.ex. nacken. Men ambulanspersonalen i det här fallet, hade ingen bår så de undrade varför vi inte tagit upp henne redan. Jag och den amerikanska kvinnan följde med damen i ambulansen till sjukhuset och tog sedan en taxi tillbaka.
Jag var ganska fylld med adrenalin under ett par timmars tid efter det. Men jag var glad över att kvinna nu var på sjukhuset och kommer bli bra igen. Jag var också glad och stolt över att jag reagerat och hjälpt till. Jag tänkte bara på hur det skulle ha varit om jag legat där och folk bara stod och tittade på som de där männen först gjorde! Men börjar en att hjälpa till så vågar fler att göra det också. Det känns bra att jag nu vet att jag är en sån person som hjälper till om det händer något och inte står helt paralyserad och tittar på.
Efter olyckan så samlade jag tankarna på detta kalla termalbad som heter “Ojo de agua” – Vattenöga.
Dagen efteråt skulle jag bestiga en av vulkanerna – Maderas. I min guidebok så varnade de för att det var en krävande tur. Mina rumskamrater beundrade mitt mod och min styrkna när jag förtalde dom att jag skulle bestiga vulkanen.
Jag kan avslöja att det var en krävande vandring. Det var lerigt, svettigt och ansträngande. Men det är på intet sätt en omöjlig vandring. Men lite utmanande var det allt. Det är inte för inte som detr numera är obligatoriskt att bestiga vulkanen med en guide. Det rekommenderas varmt att följa den regeln. – En hel del turister har dött när de bestigit de båda vulkanerna. Några av uttorkning, andra genom att det blivit mörkt och de har råkat ramla ner för stup. Vägen upp till kratern är inte signalerad och på egen hand så är det väldigt svårt att hitta vägen.
På vulkanen Mombacho och denna vulkanen är de enda platserna vid Stillhavskusten som det finns molnskog i Nicaragua. Vi hörde vrålapor bröl på vägen upp för vulkanen.
Det var oerhört lerigt och halt. De flesta andra i gruppen ramlade på rumpan.
Upp och ned, så tog vandringen oss totalt sett runt 9 timmar att genomföra. Här på bilden ser ni toppen. Kratern består av en lagun.
Här ser ni exempel på hur brant och lerigt det tidvis var. Men den tyska flickan är vid gott mod.
Jag fick för mig att jag skulle simma över hela lagunen och tillbaka igen. Jag var helt utpumpad efter det dumma beslutet.
Att få simma i en vulkansjö var ett fint pris för att ha kommit upp till toppen!
Och så tillbaka igen…
Vi hade god utsikt till den andra vulkanen – Concepción.
Svettiga, trötta, våta och glada.
Ifrån Masayas krater väller det ut svaveldioxid. – Masaya emite grandes cantidades de dióxido de azufre. 
Det går en väg rakt upp till kratern utav vulkanen! Det går till och med att kör bil hela vägen upp. Jag och Cherrypie tog tillfället i akt och sträckte ut tummen i luften när det passerade en bil och liftade hela vägen upp!
Det var en av de vackraste vulkanerna som vi besökt. 
Nu är vi uppe vid Mombachos krater, som jag på egen hand tog mig upp för.
Uppe på Mombachos sluttning odlas det kaffe. 
På bussen mot Granada ifrån Managua så märkte jag att jag inte hittade mitt pengabälte. I det bältet hade jag både kontokort, pengar och framför allt mitt pass! Jag letade och letade överallt utan att finna den. Jag blev nervös som tusan och funderade på om jag hade blivit bestulen, tappat den på gatan eller glömt den på vandrarhemmet. Jag är vid det här laget ganska van vid att jag blir av med saker och försöker att lugnt fundera kring vad som skulle kunna vara det mest troliga scenariot. Jag insåg att bältet borde finnas på vandrarhemmet. Det fanns inget mer jag kunde göra och jag försökte tänka på hur mycket värre saker och ting skulle kunna ha varit. Om bältet nu fanns på vandrarhemmet så var det bara en timmes resa mellan de två städerna etc. När jag väl kommit fram till Granada så frågar jag och Sherry en man om vägen. “Har ni en karta?” – Jo då, det har jag i mobilen tänkte jag. Men även mobilen var borta. I mitt tankspridda tillstånd hade jag lyckats glömma den på bussen! Jag må säga att jag är van vid att bli av med saker. Men den här dagen tog priset. Jag skämdes som en hund och ville inte ens yppa ett ord om att jag blivit av med mobilen. Men jag var tvungen till att göra det till slut. Det blev till att ta en taxi runt till olika busstationer. Den giriga chauffören såg väl att en person i nöd som jag var benägen att betala utan att göra motstånd och den fulingen tog betalt tre gånger mer än vad han skulle. 
Jag hade sagt adjö till staden efter att bara passerat ett par timmar i den. “Hej då, vi ses om någon vecka igen” hade jag sagt. Jag var så glad över att jag fick komma tillbaka tidigare än så. 
Hur var Granada? Tja, det var en liten kolonial stad. Mysig och vacker!
Granada är en stad att bara strosa omkring i och tittat på de många vackra kyrkorna. 
I många centralamerikanska länder så dricker man allt ifrån cola, vatten och mjölj ifrån plastpåsar. Det är lite äckligt tycker jag. 
Jag tycker om lite udda utflyktsmål. Jag tror inte att det är många turister till exempel som stannar i en stad enkom för att titta på en gammal klocka. Men jag tyckte det var väldigt intressant i vart fall. Till saken hör, att inom samma kategori utav mer udda utflyktsmål hör det entomologiska museet som jag besökte i León. (Entomologi= Insektologi)
Många vulkaner har jag nu hunnit bestiga och jag har fortfarande inte tröttnat. Vanligtvis så är jag inte den största friluftsmänniskan i världen. Men vulkaner just tycker jag om att “hika” upp för. Kanske för att en har ett väldigt tydligt mål med hiken. Att komma upp och att komma ner. 
Jag gjorde vandringen tillsammans med bland annat denna karl. 
De svarta stenarna som ni ser i bild har inte varit där länge. De är stenar som spottades ut ur vulkanens krater under utbrotten i maj. 
Vulkanen var väldigt enkel att bestiga. Vi besteg den i skymningsljus, vilket var extremt vackert.
Kratern var enorm. Vi skojade om att eventuellt så bor chupacabras nere i kratern. – En varelse som dödar boskap och suger ut deras blod. Därav namnet chupacabras som ungefär kan översättas med “getsugare”.
Landskapet var makalöst vackert.
Jag, spansk flicka med kryckor och hårig australiensisk pojke.
Här nedan får ni två stycken videor som jag tog i fladdermusgrottan som ligger på vulkanen och som vi besökte. Det var lite obehagligt måste jag erkänna. Ormskinn…
Här var det inte svårt att vara veggo inte…
Efter att Adrian gett mig ett extremt passionerat, dramatiskt avskedbrev där han ger mig sin fulla kärleksförklaring (som taget ur en såpopera) var det dags att bege sig. 
Från León for jag och Cherrypie till Managua. 
När man talar om trollen… Här är han ju!
Informationen ovan är inte helt korrekt. Det bliv en utan TVÅ dagar på stranden. Den andra dagen tog vi med oss Sherry eller Cherrypie som jag brukar kalla henne. Här på bilden ovan sitter de och småler och samtalar om de vardagliga bestyren som skall göras. Som att sätta på sig solkräm och badda de varma fossingarna. Livet kan vara så stressigt och plågsamt ibland. Men ni läsare vet ju själva hur svårt det är att få livspusslet att gå ihop…
Vågorna på Las peñitas är enormt stora. Vilket gör platsen till ett populärt tillhåll för surfare. 
León är en liten fin kolonial stad.
Jag gick på Revolutionsmuseét och häpnade särskilt över USA:s inblandning i landets nutidshistoria, som är fruktansvärd. Även om det inte är förvånande att de har begått illdåd i även detta centralamerikanska land. 
Hela gänget med slädåkare samlad!
Cerro negro är en aktiv vulkan. När jag satte handen på gruset så var den glödhet.
“Hej, hej! Här fläker jag ut min putande mage för allmän beskådning tillsammans med min bedårande guide.”
Vi täckte oss med en overall, glasögon och valfritt tygstycke för munnen. 
Jag har ingen aning om hur fort det gick nerför. Men fort som tusan gick det! De som åker som snabbast ligger på runt 80 km/h. Jag vet inte vad jag låg på. Tillräckligt snabbt i alla fall för att jag skulle rulla runt riktigt rejält och slå mig när jag trillade av i alla fall. “Volcano boarding” kan varmt rekommenderas för alla adrenalinjunkies som jag har i min läskrets här på bloggisen. 
Matagalpa var en stad precis som vilken annan. Vilken annan kolonial stad som helst det vill säga. Alla koloniala städer jag har besökt är vackra. Men de skiljer sig inte mycket åt sinsemellan, vilket kan bli lite tråkigt. 
Det var en filminspelning utav dans när jag var i stan.
Uno älskar mango.
EDIT: Jag har fått in många kommentarer ifrån er läsare som skriver att ni vill att jag lägger in en video med dansen. Självklart gör jag det! Varsågoda. 