Vem har sagt att det nödvändigtvis måste vara en nackdel med att ha en lång mellanlandning? – När jag skulle flyga hem till Barcelona och Europa så flög jag från Quito och mellanlandade i Bogotá. Där hade jag runt 10 timmars väntetid innan nästa plan skulle gå mot Europa. Men just i Colombia finns det möjlighet att lämna flygplatsen. Så jag bestämde tid med min nyfunna vän Alejandro som jag hade träffat vid mitt förra besök i staden. 
Så här trevligt hade vi det sist jag var i staden.
Vi hade en så otroligt fin dag ihop. Vi flankerade Bogotás gator och samtalade om spansk politik. Vi gick på café och museum. Jag ville fara till Boteros museum efter att ha försälskat mig i hans konst i Medellín. 
Jag kan inte förstår hur korkad. Jag förstår inte att jag inte drog en parallell kring att det kanske är samma artist som skapat den kattstaty som jag passerat förbi mängder med gånger när jag bodde i Barcelona…
Så här ser den ut och den är ju snarlik…
Det var verkligen ett fint avslut att få spendera mina sista timmar i Latinamerika i Bogotá, som blivit en favorit. Och dessutom med denna fina gutt!
“Välkomna till helgedomen. Även om ni kommer hit som turist, bete er som en pilgrim med respekt, besinning, utan huvudbonad och med en värdig klädsel. Detta är en helig plats!” 
Varför finner kan en finna ett ett heligt tempel på just denna plats undrar ni kanske. Jag har svaret! 1754 sökte en mamma och hennes dotter skydd ifrån en kraftig storm just här där kyrkan ligger belägen. Då uppenbarade sig plötsligt jungfru Maria på en av stenarna! 
Här ser ni stenen där miraklet skedde. På platsen där miraklet skedde byggdes kyrkan upp. Bilden som uppenbarade sig är fortfarande kvar. Efter att detta underverk ägt rum har platsen förvandlats till en pilgrimsort. Det sägs att folk mirakulöst har blivit helade efter att ha varit här. 
Minns ni skylten…? En del valde att inte hörsamma det som de blev tillbedda att inte göra. 
Ipiales var en tråkig stad. 
Vilken vacker drottning! Jag har tror knappt jag har sett ett roligare djur i mitt liv!
Aj, aj, aj. Varför dubbelkollar folk inte stavningen innan de graverar in något…
Här ser du hur kaffet förädlas genom de olika processerna. Bönan tas ut ur frukten, bönan torkas, bönan rostas och till sist mals den.
Vid mitt besök på kaffeplantagen så var inte väderguden på min sida. Vilket var synd för landskapet var otroligt vackert. Men tyvärr lyckades jag inte fånga detta på bild.
Det är fascinerande och spännande hur avlägsna vi i västvärlden är från produktionen av många livsmedel som vi konsumerar dagligen. Jag måste vara ärlig att erkänna att jag inte hade en aning om att kaffeplantan bar på dessa vackra fina röda bär och att kaffebönan finns inuti den. Gjorde du det?
Jag fick plocka lite på egen hand.
Det jag verkligen tyckte om med just denna kaffeplantage var att hela produktionen var ekologisk. Inga kemiska bekämpningsmedel användes och allt i processen togs till vara. De bönorna som t.ex. har fått besök av skadedjur eller blivit brända i rostningsprocessn blev till billigt snabbkaffe. 
Manizales centrum.
Jag testade en “oblea” som består av två tunna, runda rån. I mitten läggs sedan valfri fyllning. Jag valde arequipe som liknar dulce de leche (typ kondenserad mjölk) fast mindre trögflytande. Sedan lade jag på nötter på det. Jag tyckte inte om det. Det var sötsliskigt och jag gillade inte rånet. 
Ett monument till ära av kolonisatörerna som kom till Manizales och byggde upp staden. 
Medellín har möjligtvis en del av er hört talas om. I så fall så har det troligtvis inte varit i så positiva ordalag. Troligtvis har det då handlat om brottslighet, knark och den så kallade Medellínkartellen. – En knarkkartell som hade sin bas i Medellín från 70-talet fram till början av 90-talet då dess ledare Pablo Escobar skjöts till döds. – Sedan dess har staden, precis som landet i sin helhet blivit en betydligt tryggare plats att besöka. 
Detta tyckte jag var en utmärkt idé! Att ha ett litet bibliotek på tunnelbanestationen! Ett briljant inititativ för att kulturen ska komma närmare medborgarna enligt min mening. 
I “Museo de Antioquia” finna än mer konst samlad utav Botero. 
Jag tyckte väldigt mycket om Boteros konst. 
Jag fann även ett verk av en av mina absoluta favoritkonstnärer! – Antoni Tapiés!
La hoja de coca es cultura. La sagrada hoja de coca, fuente de vida, aroma y sabor de nuestros ancestros. – “Kokabladet är kultur. Det heliga kokabladet, källa till liv, arom och smak ifrån våra förfäder.”
De bästa chipsen jag smakat på resan bjöd den här killen på. Det säger dock inte så mycket eftersom att alla länder jag varit i förutom Mexiko har sålt skräpchips som är importerade ifrån staterna. Saknar mina bjäre chips…
Jag kände direkt när jag kom till Bogotá att det här är en stad som jag skulle kunna stanna länge i. Det visade sig vara en känsla som stämde med. Jag hade gärna velat stanna längre än jag gjorde. 
Jag gick en väldigt bra guidad tur genom stan med denne herre som guide. På ett café spelade vi ett mer än femhundra år gammalt spel som kallas för tejo och som härstammar från ursprungsbefolkningen. Det går ut på att en kastar en diskus i metall mot tavlan som ni ser på bild. Vanligtvis är tavlan fylld med lera, men vi testade med gummi. I mitten finns en metallring där en sätter fyra stycken kuvert fyllda med krut. Målet är att träffa kuverten med krut och få det att smälla till. På olika sätt så samlar en poäng. 
Vi testade Chicha som är en dryck som består av fermenterad majs. Alkoholnivån är ungefär som en vanlig mellanöl. Smaken var ganska så sur, men god. Jag var en av få dock som tyckte om den. 
Varsågoda. Jag bjuder på denna fula bild på mig, där jag ser ut som en flicka som städar på något slott i någon gammal saga. Pojken till vänster om mig är däremot mer fager. Han och jag gick ut tillsammans på kanske det coolaste gaydiskoteket jag varit på! Jag vet inte hur mångab våningar och olika dansgolv det fanns, men det var många. Varje dansgolv hade sin egna genre och egna dekor. En avdelning var uppbyggd som en stor moské, en annan som en traditionell mexikansk bar etc. Väldigt coolt. Det var en skön blandning av homos, bin, trans, heteros, flicka och pojke med. Det brukar det aldrig vara. Det brukar mest vara bögisar… 
I tre dagar hängde jag och Alejandro ihop. Alejandro är en härlig blandning utav Colombia och Katalonien! Fadern är katalan och pojken kan därför flytande katalanska. Det var kul att kunna snacka lite kattis med honom. Vi pratade mycket spansk och katalansk poltik också eftersom att det katalanska regionsvalet var i antågande när vi träffades. Alejandro är dessutom ett stort fan av svensk musik och lyssnar bland annat på Den svenska björnstammen, Petra Marklund, José González, Darin, Panda Da Panda, Dani M, Kapten Röd med flera. Det är ju så att en häpnar! Kan du tänka dig att alla dessa artister lyckat ta sig till Colombia? Flera av de artister han lyssnar på sjunger ju dessutom på svenska… Dagens teknik, vet ni… 
Vi klättrade upp för kullen Montserrate. Därifrån hade vi en väldigt fin utsikt över delar av staden. En kan nämligen bata se runt 40 procent av staden härifrån. Ni förstår att staden är enorm! Här bor nästan 8 miljoner människor. 
Det var lite ansträngande faktiskt att ta sig upp till toppen. Detta beror på att Bogotá är beläget på en höjd vilket gör att en fortare blir andfådd.
Utanför kyrkan på toppen ställde sig ett par unga bögisar och manifesterade. Colombia är ett land som har kommit väldigt långt vad gäller homosexuellas rättigheter. Speciellt i jämförelse med andra latinamerikanska länder som jag besökt som t.ex. Nicaragua, Guatemala, El Salvador eller Honduras. För mig var det en lättnad, men lite underligt att jag hade möjligheten att kunna hålla om Alejandro lite ibland offentligt. Men som alltid, oavsett var du än är, så måste du hålla ögonen öppna, tolka in omgivningen hela jävla tiden, tyvärr. 
Alejandro berättade för mig att man för tillfället stoppat tjurfäktningen i staden. Dessvärre så fanns det en möjlighet till att det skulle startas upp igen.
Vi gick och kollade på bio tillsammans. En tysk thriller dubbad till spanska. Underhållande var den faktiskt, med många twistar. Men nyskapande är inte ord jag skulle tillämpa för att beskriva den däremot. 
Alla lade ju upp en massa fina bilder på den blodröda månen för ett par veckor sedan. Så för omväxlingen skull så lägger jag upp en ful. 
Efter att jag sagt att adjö till min kära kamrat Alejandro som lämnade av mig på busstationen, så for jag mot Medellín.
Ett av de bästa tipsen som jag kan ge för en lyckad resa är att hyra något slags färdmedel. Det kan vara en bil, cykel, eller moped. – Välj själv. Att på egen hand ta sig runt en stad omgivningar ger en sådan härlig frihetskänsla. Jag fick återfick samma känsla av frihet som jag hade när jag cyklade runt i Jerico i Palestina eller åkte moppe runt Ibiza med Moa. Det är två väldigt kära minnen som jag har. 
Los pozos azules – De blå källorna. 
Det här huset gjort helt i terrakotta var bland det häftigaste jag någonsin sett i arkitekturväg! Jag kan inte förstå att de inte marknadsför den här platsen mer. Huset är designat på ett så lekfullt sätt och det verkar som att det har varit ett väldigt lustfyllt projekt för herr Octavio Mendoza Morales, arkitekt och ägare till huset. Först var det tänkt som ett bostadhus åt han själv. Men Octavio har valt att öppna huset för allmänheten. 
Hör arkitekten Octavio Mendoza själv berätta om sitt verk i de två videorna här nedan. Textning på engelska finns.
Jag övernattade i Bucaramanga. Dagen efter stack jag direkt ifrån stan. Det verkade inte finnas något intressant att göra där och vyn ifrån mit hotellrum var inte inbjudande.
Jag for till Girón! Det är en liten by som bara ligger runt 40 min ifrån Bucaramanga. 
Det var en mysig liten by att strosa omkring i under ett par timmar. Byn var fylld med folk. Det var helg och då kommer mycket folk ifrån Bucaramanga hit under sina lediga timmar för att komma bort ifrån staden en stund. 
På den här gatan hände det. Jag blev nedspottad (för andra gången!) utav en fyllekaj. Jag blev alldeles chockad, men förstod ganska snart vad som hade hänt eftersom att jag redan varit med om en liknande bisarr händelse där jag blev spottad på i San José, Costa Rica. “Gjorde du det med flit?” frågar jag gubben. “Ja.” svarar han kort och koncist. 
Ifrån Girón for jag till San Gil. San Gil är ett populärt tillhåll för äventyrslysna backpackers. Här finns möjlighet till kayakturer, fartfylld rafting, och hiking. Jag var dock inte sugen på något utav detta. Jag njöt istället bara av att ta det lugnt. Jag bodde på världens mysigaste vandrarhem som hette “Le papillon” som jag varmt kan rekommendera. Trevlig, avslappnad ägare, rent, bra kök och en lugn atmosfär till ett billigt pris. Staden var också småmysig, men hade ingenting som stod. Utav den anledningen så blev det så att jag aldrig tog några foton därifrån. En plats som däremot stack ut är den otroligt vackra byn Barichara som ligger lite utanför San Gil. Jag har ju, som många av er vet, besökt många städer med kolonial stil. Men! Det här är en av de mest magiska små platser jag besökt! Så stillsam och så vacker.
Det var så härligt att få spankulera runt i byn. Som ni även ser på bilden här ovan så var byn så otroligt vackert belägen. 
À suivre…
I Magangué fanns det en kyrka. 
Från Magangué var jag tvungen att åka båt en sträcka för att sedan åka i en “taxi colectivo” mot Mompós. 
Runt en och en halv dag senare var jag framme!
Mompós är ytterligare en vacker kolonialstad. Den gamla stadskärnan finns till och med representerad på Unescos världsarvslista.
Det finns inte så mycket mer att göra än att strosa omkring på stadens gator. Så ett par timmar i staden är fullgott. 
Simon Bolívar, befriare utav stora delar av Sydamerika, sa så här en gång för längesedan: “Si a Caracas le debo la vida a Mompox le debo la gloria.” – “Om jag är skyldig Caracas mitt liv så är jag skyldig Mompox min gloria.”. 
