Petra

Petra är Jordaniens stora dragplåster för att locka till sig turism. Just i dessa coronatider så var det inte lika enkelt som det brukar vara att ta sig till den antika staden. Alla turistbussar var inställda till följd av den låga efterfrågan och de kollektiva färdmedel som fanns, avgick inte heller med samma frekvens, som vanligt. När jag kom till busstationen runt 6-tiden så fanns där ingen buss i sikte. Jag blev informerad om att nästa buss troligen skulle avgå först om flera timmar. Då beslutade jag mig för att ta en delad taxi söderut för att sedan enklare kunna ta mig därifrån till Petra. Jag kommer för alltid att minnas den mannen som jag delade baksätet av taxin med. Han var så otroligt vacker! Jag brukar sällan fästa vikt vid detaljer i andra människors utseende, men hans glittrande ögon och stora, långa ögonfransar var helt magiska! Han tog så väl hand om mig där i baksätet av taxin. När vi stannade till för en lite paus, köpte han mat åt en hemlös hund och bjöd på kakor till oss andra medresenärer i taxin. Vi småpratade om lite allt möjligt, religion bland annat. Vid några tillfällen kunde jag inte slita blicken från honom, han var så vacker. Jag tror att han förstod att jag tyckte det med…

Nogsnackat om min trånarsjuka! När jag väl var framme i Ma’an så skulle jag ta en buss därirfrån till Petra. Men efter att ha väntat i runt 1,5 timme, fick jag nog och tog en taxi den sista sträckan. Så till slut var jag framme!

Man tror att områdena kring Petra har varit bebodda sedan 6000-talet f.Kr. och att nabatéerna (som var ett arabiskt folk) kan ha bosatt sig i Petra, i det som senare skulle bli deras huvudstad, så tidigt som på 300-talet f.Kr. Under 500 års tid byggde nabatéerna upp det som skulle bli Petra. Petra förlorade sin betydelse på 100-talet efter att handelsvägarna ändrade sig till att gå över Palmyra och Röda havet i stället för genom Petra. Petra blev senare en del av romarriket och på 600-talet blev den en del av Bysantinska riket. Många byggnader blev då till kyrkor. I takt med att stadens livsnerv, den södra sidenvägen, ersattes med fartygstrafik så tappade staden alltmer sitt berättigande. Efter att ha varit drabbat av jordbävningar övergavs staden och föll under 1200–1300-talet i glömska.

Petra blev känd i västvärlden först 1812, då den schweiziske upptäcktsresanden Johann Ludwig Burckhardt återupptäckte den.
Där fanns inte mycket att äta av för denna stackars get.
Al-Siq – den smala passagen som leder in till Petra. På sina smalaste ställen bara 3 m bred!
Skattkammaren (Khazne al-Firaun) är den mest kända och emblematiska byggnaden i Petra och den första byggnaden man ser när man kommer ut från Al-Siq.
Skattkammaren är cirka 40 meter hög och 28 meter bred och uthuggen i flera våningar.
Jag hade inte förstått att Petra skulle vara ett så utsträckt områden. Man fick promenera en hel del. Om ni besöker staden under sommaren gäller det att ta med sig otroliga mängder med vatten!
Klostret – Ad-Deir. Byggnaden är strax över 40 meter hög, vilket gör den till den den högsta byggnaden i området. Byggnaden ligger en bit ifrån de centrala delarna av Petra och det är en liten hajk att ta sig dit – trappan är 816 steg upp i bergen. Men det är väl värt den extra tiden och mödan att ta sig dit!
Klostret är den näst mest besökta byggnaden i Petra.
På flera olika ställen inne på området sålde lokalbor både det ena och det andra. Det var sorgligt att se hur desperata de var att försöka samla ihop lite slantar. Livet hade blivit oerhört mycket tuffare nu när landet har så lite turism.
Skattkammaren igen.

Även hemfärden från Petra skulle visa sig bli klurig. Där gick inte längre några bussar alls till Amman efter klockan typ 16. Jag funderade en del på hur jag skulle lösa situationen och kom till slut fram till att jag i första hand skulle försöka lifta med någon tillbaka till Amman. Skulle jag inte få någon på kroken, skulle jag checka in på ett vandrarhem och ta första bästa buss dagen därpå. Efter att ha försök att charmera diverse personer i cirka 1.5 timmes tid, lyckades jag äntligen få napp. Jag fick åka med en något äldre kvinna vid namn Agnieszka, som arbetade på den polska ambassaden i Amman, och hennes dotter Olga! Det var väldigt mysigt. Vi samtalade och lyssnade på svensk musik tillsammans från en bluetooth-högtalare. Då och då satt vi också och spejade ut över det karga rödfärgade landskapet medan solen höll på att gå ner. Det skulle visa sig efter att vi hade samtalat en stund, att vi skulle ta samma flyg till Warszawa. Så när jag ett par dagar senare skulle till flygplatsen fick jag skjuts och sällskap av Agnieszka och Olga. Väl framme i Warszawa fick jag sedan övernatta en natt hos en kompis till Olga, innan jag tog mitt flyg mot Stockholm. Så otroligt snälla och hjälpsamma dessa två människor var!

Nu är dagens inlägg slut. Titta in imorgon igen! Ajöken!

Kommentera | Comment

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée.