Petra är Jordaniens stora dragplåster för att locka till sig turism. Just i dessa coronatider så var det inte lika enkelt som det brukar vara att ta sig till den antika staden. Alla turistbussar var inställda till följd av den låga efterfrågan och de kollektiva färdmedel som fanns, avgick inte heller med samma frekvens, som vanligt. När jag kom till busstationen runt 6-tiden så fanns där ingen buss i sikte. Jag blev informerad om att nästa buss troligen skulle avgå först om flera timmar. Då beslutade jag mig för att ta en delad taxi söderut för att sedan enklare kunna ta mig därifrån till Petra. Jag kommer för alltid att minnas den mannen som jag delade baksätet av taxin med. Han var så otroligt vacker! Jag brukar sällan fästa vikt vid detaljer i andra människors utseende, men hans glittrande ögon och stora, långa ögonfransar var helt magiska! Han tog så väl hand om mig där i baksätet av taxin. När vi stannade till för en lite paus, köpte han mat åt en hemlös hund och bjöd på kakor till oss andra medresenärer i taxin. Vi småpratade om lite allt möjligt, religion bland annat. Vid några tillfällen kunde jag inte slita blicken från honom, han var så vacker. Jag tror att han förstod att jag tyckte det med…
Nogsnackat om min trånarsjuka! När jag väl var framme i Ma’an så skulle jag ta en buss därirfrån till Petra. Men efter att ha väntat i runt 1,5 timme, fick jag nog och tog en taxi den sista sträckan. Så till slut var jag framme!
Petra blev känd i västvärlden först 1812, då den schweiziske upptäcktsresanden Johann Ludwig Burckhardt återupptäckte den.
Även hemfärden från Petra skulle visa sig bli klurig. Där gick inte längre några bussar alls till Amman efter klockan typ 16. Jag funderade en del på hur jag skulle lösa situationen och kom till slut fram till att jag i första hand skulle försöka lifta med någon tillbaka till Amman. Skulle jag inte få någon på kroken, skulle jag checka in på ett vandrarhem och ta första bästa buss dagen därpå. Efter att ha försök att charmera diverse personer i cirka 1.5 timmes tid, lyckades jag äntligen få napp. Jag fick åka med en något äldre kvinna vid namn Agnieszka, som arbetade på den polska ambassaden i Amman, och hennes dotter Olga! Det var väldigt mysigt. Vi samtalade och lyssnade på svensk musik tillsammans från en bluetooth-högtalare. Då och då satt vi också och spejade ut över det karga rödfärgade landskapet medan solen höll på att gå ner. Det skulle visa sig efter att vi hade samtalat en stund, att vi skulle ta samma flyg till Warszawa. Så när jag ett par dagar senare skulle till flygplatsen fick jag skjuts och sällskap av Agnieszka och Olga. Väl framme i Warszawa fick jag sedan övernatta en natt hos en kompis till Olga, innan jag tog mitt flyg mot Stockholm. Så otroligt snälla och hjälpsamma dessa två människor var!
Nu är dagens inlägg slut. Titta in imorgon igen! Ajöken!