Fès

Nu har tiden för tävlingen gått ut och ni får alla skylla er själva för att ni inte deltog! Det fanns faktiskt riktigt fina priser i potten. Men nu ser ni, nu brinner den vinsten inne!
 
Som titeln skvallrar om så var det korrekta svaret Fès.  Fès som är en stad som är belägen i Marocko och som kan skryta med att ha den bäst välbevarade gamla staden i hela arabvärlden och som en händelse så är det också världen största bilfria urbana zon. Staden är ansedd som landets religiösa centrum och många viktiga skrifter som är byggstenar till landets kultur kommer härifrån.
 
Jag vill få sagt att det känns tråkigt att inte Moa och Uma är med mig på denna resa till Marocko. Det kändes lite tomt utan dem i dag. Nåväl.
 
Här kommer bilder ifrån min första dag, med utförliga beskrivningar över dagens händelseförlopp därtill.

Åter en gång åkte jag med flygbolaget Ryanair. Jag har förr vetat om att de är nogrann med vilka mått som handbagaget har och hur mycket de väger. Jag har dock aldrig varit med om att de har varit så strikta som de var denna gången. Att man kan bemöta sina kunder på det sättet som de gjorde i dag är för mig häpnadsväckande. Det var rättså många som blev nekade ombordstigning med det bagaget de hade tagit med sig. En man och en kvinna tog väldigt illa vid sig och började att skrika på personalen. Utifrån vad jag såg så passade deras bagage ganska bra i de behållare man ska sätta bagaget i för att kontrollera att det är rätt storlek. Vidare såg jag hur en man surt fick betala 60 euro för att hans handtag på bagaget stack upp bokstavligen en eller två centimeter för mycket. Han berättade även att han rest många gånger tidigare med samma typ av bagage med just Ryanair. Kontrollanten svarade honom iskallt på ungefär detta sätt: “Ja men denna gången i alla fall så kommer du att behöva fakturera bagaget.”. Det kändes mer som att man nästan förföljde sina kunder än servade dem. Jag själv hade tur som för en gång skull inte bar på några kilo övervikt i mitt bagage.

“Ankomst” på franska och på arabiska.

Jag tog bussen in till “La ville nouvelle” som är den nya stadsdelen som byggdes upp under Frankrikes ockupationstid.

Väl framme på vandrarhemmet hälsades jag välkommen på detta trevliga sätt.

Jag begav mig snart in i Medinans (den gamla stadsdelen) labyrintiska, kringlande gator.

Place R´cif

 
 
 
 

Jag ville gärna gå in i moskén. Jag tittade in lite mot innergården och den islamska arkitekturen såg fantastiskt vacker ut. Icke-troende fick dock inte gå in.

Jag satte mig uppe på en takterrass framför denna fantastiska utsikten över medinan och beställde in en tagine avec poulet – ångskokta grönsaker med kyckling. Två stycken tyskar som hade arbetat som volontärer i ett år i Marocko och deras marockanska vän bjöd in mig till att sitta med dem. De berättade om sitt volontärarbete, hur de hade lärt sig franska och arabiska och inte minst om alla plaser jag borde besöka under min vistelse. Det var väldigt trevligt. 
 
På vägen hem ifrån Medina så gick jag vilse på de krokiga vägarna och frågade flera gånger efter vägen till olika personer. Taxichaufförerna verkade inte heller vilja köra mig trots att jag hade adressen klar. Varför vet jag inte. Så jag fortsatte min vandring vidare och fråga vidare. När jag stannar och förvirrat funderar över vad jag ska göra härnäst vinkar två stycken killar i en bil till mig. De kör sedan upp till mig och frågar hjälpande vart jag ska. Jag förklarar på tafflig franska blandat med så som jag tror att det kanske skulle kunna låta på arabiska vart jag behöver ta mig. De visste var mitt vandrarhem låg! Sakta och vänligt så sa de sedan att de kan köra mig till vandrarhemmet. Pulsen ökade lite och jag övervägde om jag skulla lita på de två killarna eller inte. Det blev extra svårt att avgöra för mig som svensk, med den kulturen jag bär på, där detta i denna situation inte skulle anses som ett gott beslut att säga ja. Den tanken kämpade emot den otroliga villkorslösa gästfriheten som jag tidigare hade möts av utav marockanerna. Det sistnämnda vägde sedan tyngre och jag satte mig i bilen nervöst. De frågade nästan omedelbart om vad jag tyckte om gaylivet i Marocko. Jag blev chockad, rädd och lugn på samma gång. Jag kände ett lugn över att jag kunde relatera till dem i min bögskap men samtidigt låg faran i bakhuvudet. – Hade de uppfattat mig som gay och skulle de nu föra mig till en plats för att misshandla och råna mig? Jag funderade för ett ögonblick innan jag valde att svara uppriktigt på deras frågor. Så oerhört uppriktigt som jag kunde, det var jag noga med. Jag skulle inte bli tagen för en ynkrygg om värsta scenario skulle uppstå. Jag började ställa frågor till dem med för att se vart de stod och vad de var för några typer. Jag frågade hur det är att vara gay i Marocko. Jag märkte så tydligt att han sköljde över det tunga med sina ord. “Det är ju inte som i Europa…” började den av dom som kunde engelska att berätta. Vidare mumlade han på en oförståelig engelska innan jag hann uppfatta orden “så länge som man är lite hetero går det bra.” Måste ni vara tillsammans med kvinnor frågade jag. Han vacklade innan han tyst mumlade fram ett svar som jag inte förstod. Han flörtade relativt subtilt men jag förstod intentionen efter det lilla fnisset som kom efter att han hade sagt “Vad tycker du om marockanerna då?”.
Vi utbytar facebookinformation och vi kanske ska ses längre fram i veckan. Ännu en gång blir jag förundrad och rörd över detta folks vänlighet.
————————————————————————————–
3 månaders f’ängelse kan man bli straffad för i Marocko för homosexuella förbindelser.  
 

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *