Hej och välkomna tillbaka till bloggen!
Nu har vi tagit oss till Larnaca, Cypern. Skälet till att jag ville resa till Cypern var enkelt. Det var den nation i Europa som jag ännu inte hade besökt, tillsammans med Turkiet (om man nu räknar Turkiet som en del av Europa, det verkar det ju råda en del olika meningar om). Jag hade inte så stora förväntningar på min vistelse utan ville förutsättningslöst se vad ön hade att erbjuda. Härligt sol och badliv, men inte så mycket mer skulle det visa sig. Men samtidigt så behöver man nog hyra en bil och verkligen åka runt ön för att se dess fulla potential.
Direkt när jag landade tog jag mig till en klinik för att ta ett pcr-test som jag skulle behöva för att kunna resa in i Jordanien. Efter det så kom jag till mitt vandrarhem där jag blev varmt välkomnad av ägaren och hans medarbetare. Det är lite synd att jag tog någon bild från vandrarhemmet, för det var väldigt mysigt och idylliskt. De hade en vacker innergård, där alla satt och hängde tillsammans. Det rådde lite av communitykänsla på vandrarhemmet och under de kommande dagarna hängde vi en hel del tillsammans. Vi satt och snackade, åt mat tillsammans, badade tillsammans och gick ut och tog en öl.
Men redan första dagen så skedde något dramatiskt! Klockan var lite över sju på kvällen och jag höll på att packa om min ryggsäck, när jag upptäckte att mitt pass var borta! Jag sprang till kliniken där jag hade tagit mitt pcr-test, där jag hade använt passet sist. Men det var för sent, de hade stängt för dagen en halvtimme innan jag kom fram. Jag funderade på om jag kanske hade tappat det eller om jag eventuellt hade blivit bestulen på passet när jag var på stranden. De borde ha kontaktat mig från kliniken om de hade hittat det tänkte jag, i och med att de både hade min e-postadress och telefonnummer tänkte jag. Jag började redan gå igenom hur jag skulle hantera ett borttappat pass, både emotionellt och rent praktiskt. Jag hade varit tvungen att ställa in resan till Jordanien och resa hem med mitt nationella id-kort istället (tacka gud för att jag ändå hade tänkt på att även resa med det nationella id-kortet, i händelse av just detta, att jag skulle tappa bort passet). Jag försökte också förlika mig emotionellt med att mitt pass med mina kära stämplar och viseringar eventuellt var borta… för alltid! Men… så tog jag mig till polisstationen. Till en början vägrade polismannen släppa in mig, då jag hade glömt ta med mig ansiktsmask. Men efter att jag hade visat upp mitt covidbevis var han villig att släppa in mig. Men innan hade lust att hjälpa mig, ville han snacka vidare lite i telefon (i typ 10 min!), i något som lät som ett rekreationssamtal och således inte ett arbetsrelaterat sådant. “Du hade blivit av med ditt pass ja?” sa han med släpig och uttråkad stämma. “Ja!” sa jag. “Vilken nationalitet?” frågade han varpå jag svarade “Sverige”. “Oh, Sverige!” utropade han förnöjsamt och plockade fram mitt pass som låg i ett litet kuvert i en låda. Jag gjorde korstecknet, började sjunga hallelujah och dansade. Hur många ska jag lyckas ha sådan här tur, kan man undra. Oerhört lättad och glad blev jag. Slutet gott, allting gott.
Nu ska ni få se lite bilder.
