Anekdot ifrån mitt tidigare besök i Florens

Jag var åter igen tillbaka i Florens! Jag och Kayla, som var en utbytesstudent som bodde hos oss under ett år under gymnasiet hade varit här på en dagsutflykt ifrån Rom år 2011.

Det såg så här ut. Till en början något som kan likna en kärleksfull romantisk utflykt. Den utflykten skulle emellertid visa sig bli en ödesdiger dag.
Utflykten slutade så här! Jag blev påkörd utav en bil, ambulansen kom och jag hamnade på sjukhus! En väldigt surrealistisk händelse som jag fortfarande har svårt att greppa.

Vi skulle ner ifrån en liten höjd med en vacker utsiktsplats över staden. Jag skulle korsa gatan och gjorde detta trots att det var rött. På vänster sida om vägen stod där bilar parkerade och jag såg inte att det kom trafik även ifrån det andra hållet. Jag ser bilen komma emot mig, blundar och om det inte är en efterkonstruktion, hinner jag tänka att jag kommer hamna under bilen och hamna väldigt länge på sjukhus.
När jag öppnar ögonen så står bilen 5-7 meter ifrån mig och jag förstår inte vad den gör där borta, så långt ifrån mig. Kayla berättade senare för mig att jag kommit upp på huven, bilen hade bromsat och jag hade flugit flera meter.
 
Skakandes tar jag mig upp på fötter och börjar frenetiskt leta efter delar av min kamera som gått sönder. Jag ser till så att Kayla får ta hand om minneskortet. Det är fascinerande hur fixerad man blir på oerhört triviala saker vid sådana här händelser.
Jag vet inte hur jag ska reagera, så jag antar att nu fortsätter vi väl bara vidare ner mot centrum. Kayla är chockad och  frågar om jag mår bra. Ska vi ringa en ambulans frågar någon. “Nej, nej, nej!” säger jag först. Sedan kommer jag på att jag kanske har inre skador och att jag kanske är så chockad att jag inte känner någon smärta. Någon ringer ändå ambulansen.
Ut kommer chauffören som är oerhört förbannad. Han är chockad och skriker “jag vet inte hur man gör i Sverige men här går man för helvete inte mot rött!!!” Jag ber om ursäkt och skäms väldigt mycket. En man som har stannat upp på gatan babblar något om “fortuna, fortuna, fortuna” och det hade jag verkligen haft.
Jag förvånas över att folk blir irriterade i trafiken över att det skett en olycka och försöker köra förbi den bilen som tillhör mannen som kört på mig till varje pris. Inte många verkar bry sig om något annat än att komma fram så snabbt som möjligt.
Snart kommer ambulansen. De vill sätta på mig nackkrage och jag säger till dom att det inte behövs. De skrattar lite åt min naivitet och insisterar. Jag börjar då skratta åt mig själv och åt hur dumt det var att säga så. Särskilt efter att själv ha gått kurser i akutsjukvård både genom skolan och det militära.
 
På sjukhuset får jag tala med läkaren, röntga mig och sedan vänta och åter vänta. När de ska undersöka mig så frågar de om jag har mitt sjukförsäkringskort med mig. Jag minns hur jag frenetiskt försöker få det ut ifrån min bakficka utan att lyckas. Jag halvskriker till Kayla att hon ska hjälpa mig att få tag på det. Trots att hon säger att det fått veta att jag är svensk och att det är tillräcklig information fortsätter jag att smått hysteriskt be henne att hjälpa mig.
På sjukhusbädden skakar jag fortfarande trots att jag själv ansåg att jag var lugn och klar i knoppen. Det fick jag inte att gå ihop. Jag fäller en liten tår och tackar någon eller något för att jag haft sådan ofattbar tur. Jag hade lyckats komma undan med endast ett par skrubbsår. Detta har jag att tacka för att jag lite innan dess köpt en massa frukt som jag lagt i ryggsäcken. Det låter absurt, men frukten hade dämpat fallet. All frukt var totalt mosad – men jag var helskinnad.
 
Under flera timmar fick vi vänta på besked ifrån doktorn. Jag var underprioriterad eftersom att jag mådde bra. Tydligt kunde man höra andra patienter som tydligt behövde personalens hjälp mer än jag. Jag har aldrig hört sådana skrik ifrån folk som verkligen verkade att kämpa för sina liv – dödsskrik.
Bredvid oss låg en gammal senil kvinna som var tredje minut under de timmarna vi var på sjukhuset började böna om något. Vårt svar blev alltid det samma: “Non parlo italiano”. Hon ursäktade sig då häftigt och tystnade. Problemet var bara att kvinnan glömt bort denna information inom loppet av tre minuter och började åter igen oja sig och böna. Kayla höll till slut att bli galen på henne och sa ett par ord som inte passar sig att skriva i denna blogg…
 
Efter att kanske 5-6 timmar passerat tog vi taxin tillbaka till tågstationen. Det var mitt i natten och vi var tvungna att vänta till morgonens första tåg för att åter igen ta oss tillbaka till Rom.
Självklart tog jag mig tillbaka till platsen där allt hände den där dagen i början på januari år 2011.
 

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *