Tolerans

Att tala om sin sexuella läggning per telefon var ok enligt killen på bussen. Men att yppa att en lever med hiv, tja där gick fanimej gränsen. Varför då undrade jag och fick följande svar: “Nej det handlar inte om att det är just hiv, man talar inte om olika medicinska diagnoser offentligt bara.”

Hade han reagerat på samma sätt om jag talat högt om låt säga diabetes, eller varför inte diskbråck? – Nej det hade han inte. Så vad handlade det om då? undrade jag fortfarande. 

Då fick han det att låta som om det var för mitt egna bästa som han hade sagt till mig. “Det är ju privat och alla kan ju höra”. 

“Jag hade inte pratat om det här på en buss om jag hade tyckt att det var privat. Att jag lever med hiv är ett enkelt konstaterande, inte något privat. I din värld är det något privat, inte min.”

Minnen, men framför allt känslor vällde upp inom mig. Jag fick en klump i magen. Jag är van vid det här. Att vara bög innebär ett ständigt hänsynstagande till vad omgivningen tycker. En del tycker att om jag nämnt att jag har kysst en annan man är vidrigt och för vissa går gränsen redan där. Det skall det inte talas om i det offentliga rummet. Andra hade inte ens reagerat över det och tyckt det var fullt normalt. Vem skall jag då förhålla mig till? Hur ska jag på förhand veta vad som är acceptabelt i min omgivnings ögon? Jag har försökt orientera mig i den här djungeln. Vad kan jag säga och vad kan jag inte säga? När och med vilka personer närvarande?Jag har försökt känna av stämningen. Läge eller inte läge, passande eller opassande? Gjort våld på mig själv och mitt liv genom att begränsa mig själv för vad jag kan och inte kan säga och när jag kan göra det. Jag och mitt liv är provocerande och stötande för många. Jag har försökt att leva mitt liv utan att begränsa det. Jag vägrar helt enkelt ta hänsyn till de åsikterna. För de åsikterna begränsar mig.
 Kanske just därför har jag kommit till en punkt där jag är tämligen gränslös. Jag orkar inte visa hänsyn när det faktiskt i grund och botten handlar om att jag försöker ge mig själv rätten att prata om mitt egna liv. 
I hans värld var vi tydligen förbi tabut att tala kring homosexualitet. Men tabut kring hiv finns kvar och  jag tolkar det som att han önskar att det så skall förbli. Jag vägrar att hjälpa honom med sin önskan. I stick i stäv med mannens önskan uppmanar jag er istället att tala om hiv i det offentliga rummet. Låt oss prata, låt oss normalisera.

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *