Relatos personales de Cuba / Personliga berättelser ifrån Kuba

Llegué a conocer un hombre joven trabajaba en una heladería en pleno centro de La Habana Vieja. Había estudiado psicología, pero en realidad, lo que deseaba hacer era trabajar en el sector de mercadotecnia.
Sabía hablar a la perfección el inglés y también sabía hablar alemán. Aprovechaba de cada momento que podía para practicar sus idiomas con los turistas, puesto que no podía viajar o emigrar. Tenía grandes sueños de algún día poder vivir en Europa y allí dejar crecer sus raíces y establecer su propio negocio.  Ya no quería esperar más para que hubiese un cambio. Me contó todo eso llevando una sonrisa puesta que me provocó una sensación impactante de pena y inquietud.


En Trinidad conocí a un hombre que se llamaba Raúl. Un hombre viejo con rasgos gruesos en la cara. Se notaba que había vivido una vida dura. A medida que aspiraba y despedía el humo de su puro me contó su historia. Había ladrado la tierra de las plantaciones de caña durante 35 años. Nació cuando la estricta dictadura de Batista regía el país. En esta época uno no podía ir a la escuela. A la edad de 9 años empezó a trabajar en las plantaciones con su machete. “Si hubiese nacido hoy, hubiese podido llegar a ser médico o ingeniero. Es lo bueno que ha hecho la revolución”. Pero acentuó que no estaba contento con Cuba tal y como es hoy en día tampoco. “Lo bueno que introdujeron, fueron la educación y la sanidad pública, pero todo lo demás es malo”.  Me susurró al oído que aquí en Cuba uno no puede expresarse libremente y manifestar por la calle está prohibido.

Raúl vive en las montañas a 6 kilómetros de distancia de Trinidad con su madre de 97 años. Cada día camina al centro de la ciudad para ambular por las calles y vender plátanos para poder llegar a fin de mes. La pensión que cobra es  de solamente 10 CUC (aproximadamente 9 euros). Después de haber vendido sus plátanos fuma un puro, compra unos alimentos básicos y vuelve los 6 kilómetros a casa.

Aunque ande una distancia de 12 kilómetros cada día, no tiene la posibilidad de comprarse nuevos zapatos. Cuando Raúl fue al zapatero le dijo que los zapatos que deseaba costaban 15 pesos. “Entonces tengo suficiente para comprarlos” pensó. Más adelante, se vio que el precio sugerido no estaba en pesos nacionales, sino en pesos convertibles que valen 25 veces más.
A pesar de estar en una situación económica comprometida, ha tomado la decisión de no pedir dinero a los turistas. “Nunca me ha gustado pedir. Hay muchos que lo hacen, aunque se ven cadenas de oro colgadas en sus cuellos. Pero pedir no es para mi” Tuve curiosidad por saber si creía que Cuba iba a cambiar. Raúl me explicó como razonaba y a la vez intentó ilustrar un árbol en la mano. “Mira este árbol, míralo bien. El árbol tiene varías ramas de distintos tipos y tamaños. Pero el tronco sigue siendo igual”.


Jag lärde känna en ung man i ett glasstånd mitt i Havannas gamla stadskärna vid namn Pedro. Han hade studerat psykologi, men det som han egentligen ville arbetade med var marketing. Han pratar utmärkt engelska och kunde även tala tyska. Han försökte ta till vara på varje möjlighet som han kunde för att kunna praktisera de språk han studerat med turisterna. Att kunna resa utomlands eller emigrera var inte möjligt för honom. Men han hade stora drömmar om att en dag kunna göra det. Han ville flytta till Europa och etablera sig där och starta upp ett eget företag. Han orkade inte vänta längre på en förändring. Han berättade allt detta för mig samtidigt som han hade ett stort bländande, kritvitt leende på läpparna vilket skapade en olustig känsla inom mig av sympati och obehag.


I Trinidad lärde jag känna en man vid namn Raúl. En gammal man med grova, slitna ansiktdrag. En kunde se att mannen levt ett hårt liv. Samtidigt som han lugnt andades in och ut röken ifrån sin stora cigarr berättade han sin historia för mig.
Han berättade att han hade arbetat på sockerplantagerna under 35 års tid. Han föddes in i Bastistas hårda diktatur. Under den här tiden kunde man inte gå i skolan. Vid 9 års ålder började han att arbeta på plantagerna med sin machete. “Om jag hade fötts i dag hade jag kunnat bli läkare eller ingenjör. Det är det bra som maktskiftet har fört med sig.” Men han betonar dock att han inte är nöjd med Cuba så som situationen ser ut i dag heller. “Det som var bra som Katrso regim införde var fri och gratis sjukvård och utbildning, men allt annat är dåligt.” Han nästan viskade till mig att på Cuba så kan en inte uttrycka sig fritt och att protestera på gatan är olagligt.

Raúl bor i bergen, 6 kilometer utanför Trinidad tillsammans med sin 97 år gamla mor. Varje dag promenerar han in till staden för att vandra omkring på gatorna och sälja bananer för att kunna få det att gå runt ekonomiskt. Pensionen han mottar ligger på 10 CUC (runt 90 kronor). Efter att han sålt sina bananer röker han sig en cigarr, köper med sig lite förnödenheter y går 6 kilometer hem igen mot bergen.

Fastän att han går 12 kilometer om dagen, har han inte möjlighet att köpa sig ett par nya skor. När han besökte skohandlaren sa han till honom att de skor som han han önskade sig kostade 15 pesos. “Vad bra, då har jag tillräckligt för att kunna köpa dem”, tänkte han. Senare visar det sig att det föreslagna priset inte var i pesos nacionales, utan i pesos convertibles som är värda 25 gånger mer.
Trots att Raúl befinner sig i en svår ekonomisk situation vill han inte tigga pengar av turisterna. “Jag har aldrig tyckt om att be om pengar. Det är många som gör det och man ska se guldkedjor hängandes runt deras halsar. Men att tigga är inget för mig”. Jag var nyfiken om Raúl trodde att Cuba skulle komma att förändras mycket. Raul förklarade för mig hur han resonerade och samtidigt försökte han illustrera ett träd på sin arm. “Titta på det här trädet, titta noga. Trädet har otaliga grenar utav olika slag ochb storlek. Men grundstommen fortsätter alltid att vara den samma.”.

*En la vida real Pedro y Raúl tienen otros nombres. / I verkligheten så har Pedro och Raúl andra namn.

Une réponse sur “Relatos personales de Cuba / Personliga berättelser ifrån Kuba”

  1. Finns många livsöden i vår värld. Ibland får man stanna upp och tänka på hur bra man har det. Ha en fortsatt bra resa sänder massor av kramar till er båda. mamma

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *