DIM OCTOBRE 19 2014 2:32 (Lettland)

Jag gråter över livets storhet. Riga i natten. Medeltida, smala gränder, art nouveau och sovjetisk betong.
Jag sitter på det natthak där jag satt för ett par månader sedan. Då satt jag här med kvällens pojke. En annorlunda kille för mig. Yngre. Yngre än mig själv. Ungdomlig. Inte gammalsinnad som jag. Oskyldig, glad och sprudlande. Jag uppskattade just det. Jag uppskattade just de kvalitéerna i honom. De kvalitéerna som jag gått miste om någonstans på vägen. Med åldern eller med erfarenhet, vad vet jag?
Han var stukad. Plågad. Besvärad. Han log, men det var en börda för honom att hans föräldrar inte visste. Han slet bort betydelsen det innebar för honom.
 
Polen – Han är lärare.
Det betyder att han måste förnedra sig själv. Inte vara uppriktig, ljuga och vara feg. Han förlorar jobbet annars. De tror han har fru – kollegorna. Han bor i Gdansk. Nu är han med mig i Poznan. Vi ska k*****. Jag ska vara hans tröst, hans kompensation. Jag vill vara det. Jag vill läka hans sargade sinne.
Han sträcker fram handen vid vårt avsked. Jag avvisar den och ger honom en kram. 

Kommentera | Comment

Laisser un commentaire

Votre adresse de messagerie ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *