Kortvisit i New York

På vägen hem från Sydamerika hade jag förmånen att besöka The Big Apple under några timmar!

Det kändes väldigt lyxigt att få komma tillbaka till New York efter att ha besökt staden för första gången tillsammans med mina syskon för 2.5 år sedan. Om ni vill se hur den resan såg ut kan ni göra det här: http://axelochuno.se/resor-och-utflykter/new-york-part-1/
Jag gick på Museum of Modern Art (ofta förkortat MoMA) som är en av mina bästa vänners favoritmuseum och som jag hann inte besöka sist jag var i stan. Museet var ett av de bästa konstmuseerna som jag någonsin besökt! Det höll otroligt hög kvalitet! Så det var en fröjd att traska runt i museet under några timmar.
En slampa bland slampor
En välkänd picture
😱 
Hilma af Klint var också representerad på museet.
Jag svängde inom Sankt Patricks katedral innan jag traskade vidare mot Central Park.
Central Park var något annat på sommaren än när jag och mina syskon besökte parken i december, grön till exempel.
Efter att ha sett “Angels in America” under våren var det väldigt fint att komma till den här platsen som har en mycket betydande roll i serien. Om ni inte har sett serien, rekommenderas den starkt!
Jag slumrade till lite i parken i hettan innan jag tog mig tillbaka till flygplatsen.

Nu kommer det inga fler inlägg från min resa i sommar. Men andra spännande saker kommer att dyka upp på bloggen. Livet fortsätter ju?! Stay tuned. Thank you for the attention. And goodbye.

Kommentera | Comment

Rio de Janeiro part 2.

Hej och välkomna till det sista inlägget från Sydamerika!
De sista dagarna blev kanske inte som jag hade tänkt mig. Here goes my klagosång: 1. Jag sov otroligt dåligt på mitt vandrarhem till följd skrik och skrän samt ohövliga människor som tände ljuset i sovsalen på tidpunkter såsom klockan 1 och 5 på natten/morgonen. 2. Jag blev bestulen på min dator på samma vandrarhem. 3. Jag blev sexuellt ofredad av en vidrig man på mitt andra vandrarhem (som jag hade bytt till p.g.a. att det första var så dåligt.)

TROTS allt detta så hade jag ändå många trevliga stunder i Rio. Och jag tänkte för mig själv att det är en förbannat trevlig när man ändå lyckas ha en good time trots alla dessa missöden.

Det här vackra torget vid namn Largo do Boticário har varit med i Bondfilmen Moonraker!
Jag tog mig vidare till parque Lage, för att därifrån vandra upp till den berömda Kristusstatyn som ligger uppe på berget Corcovado.
Det är en ganska lång vandring upp till toppen och det var en betydligt mer krävande vandring än vad jag trodde, med lite klättring till och med. Det var kul! Jag stötte på den här lilla filuren på väg upp. Han stod och gluttade på mig, på bara runt en meters avstånd. Det må låta löjligt när man ser bilden, men det var ganska obehagligt. Man visste inte ifall den skulle tro att man hade mat och hoppa på en. Inte en helt obefogad rädsla när jag sedan ser några riktiga stolpskott mata apan längre ner på stigen…
Han står med öppna armar för att visa sin kärlek sägs det. Jag är tveksam.
Det var ingen beautyview direkt denna dagen. Men det gjorde inte så mycket. Det var ett behagligt väder för att vandra.
Jag tog mig till Rios superkända strand número två – Ipanema.
Istället för att spendera sista dagen på polisstation (p.g.a sexuellt ofredande) valde jag att ta mig till Sockertoppen!
Det var väldigt fridfullt uppe på Sockertoppen. Turistigt, men ändå supermysigt. Säkert inte lika mysigt vid högsäsong dock!

Detta var sista inlägget från Sydamerika för denna gången. Men det kommer snart inlägg om New York där jag mellanlandade och sedan kommer inlägget fortsätta att trilla ändå, om både det ena, men även om det andra! Stay tuned som man säger på English!

Kommentera | Comment

Rio de Janeiro part 1.

Hejsan alla mina vänner! Från São Paulo tog jag mig till Rio de Janeiro, som var sista anhalten på min Sydamerikaresa. Jag hade sett mycket fram emot att besöka Rio. Vi är många som har drömmar och fantasier om Rio som stad. Jag tyckte att det skulle bli spännande att se ifall verklighetens Rio skulle motsvara den bilden man på förhand hade om staden. Och staden levde upp till förväntingarna! Rio är en riktigt drömmig stad med en härlig vibe, vänliga människor och fantastiskt strandliv. Rio är ett av få ställen som jag gärna kommer tillbaka till på en framtida resa.

Här har ni en finkulturell låt som ni kan lyssna på medan ni läser inlägget för att komma lite i stämning.
Theatro Municipals arkitektur är inspirerad av Paris Opéra.
Brasiliens nationalbibliotek är det största biblioteket i hela Latinamerika och det sjunde största i hela världen.
Alltså Rios katedral är så jäkla cool! Den är inspirerad av Mayafolkets pyramider.
Den byggdes mellan 1964 och 1979.
Detta bibliotek har blivit utnämnt till de fjärde vackraste biblioteket i världen av Time magazine. Här finns den största samlingen portugisisk litteratur utanför Portugal.
En skadad flicka
Carioca-akvedukten
Selaróns trappa är känd över hela världen! Den är skapad av den chilenska artisten Jorge Selarón, som en hyllning till det brasilianska folket.
Kakelplattor donerades till den fattiga konstnären, av människor från hela världen.
Guernica
Jag köpte en caipirinha med passionsfrukt. Här blandar de till caipirinhas med alla möjliga sorters frukter.
På denna kyrkogård ligger det många brasilianska kändisar såsom gamla presidenter, sångare och kompositörer.
Kul fakta: 5 oktober så blev detta den första kyrkogården i Latinamerika som har Google Street View. In och kika vettja! Kyrkogården var mkt beauty.
Efter att jag hade besökt kyrkogården, traskade jag vidare mot en känd strand…
Copacabana!
Det var härligt att lägga sig här en stund och vila lite. Dessvärre så vattnet, till min stora besvikelse mycket kallt.

Comments – Kommentarer

São Paulo

Från Punta del Este tog jag en nattbuss kl 23 till Porto Alegre i södra Brasilien. Jag kom fram i Porto Alegre klockan 9 på morgonen nästkommande dag och tog sedan en buss två timmar senare, klockan 11, mot São Paulo. Den bussen var i sin tur framme 22 h senare, nästkommande dag klockan 9.00. Jag har aldrig åkt så mycket buss i sträck tidigare i mitt liv! Jag var helt slut när jag kom fram…

Jag var ganska trött efter att ha rest i ett gansk högt tempo under den här resan och tog det lite lugnare i São Paulo.
Den kolla byggnaden till höger i bild heter Edificio Itália. Restaurangen i byggnaden har besökt av drottning Elizabeth, har jag kunnat läsa mig till.
Klimatkändisar
De hade fina lummiga parker i i São Paulo. Det kan ju behövas. I övrigt kändes som en överväldigande cementdjungel. Det är en enormt stor stad. Den fjärde största i världen till och med, sett till folkmängd. Och den största staden i det som vi brukar kalla för västvärlden. Av förklarliga skäl så var det lite svårt att få grepp om staden. Att resa mellan olika stadsdelar tog inte sällan runt en timmes tid med kollektivtrafiken.
Många kulturella och finansiella institutioner finns placerade på aveny Paulista.
São Paulos konstmuseum räknas till ett av de mest välansedda konstmuseerna på den sydamerikanska kontinenten. Här mötte jag uppe med Bianca Pacifico, som jag lärde känna under min vistelse i Bolivia. Minns ni henne? Om inte, så finns hon i arkivet! Dyk ner!
Modigliani
Jag testade någon typ av matig bakelse som var friterad. Den var god. Det var dock inte blaskevattnet som jag håller i höger hand. Den var en typ av lemonad gjord på sockerrör. Låter kanske gott, men det var väldigt äckligt kan jag intyga. If in Brazil, do not try the disgusting cane sugar lemonade!
Vi tog oss upp i en skyskrapa för att få en løvely utsikt över staden. Det är föga överraskande att staden kallas för en “selva de pedra” (ung. en regnskog av sten).
Sedan tog vi oss hem till Bianca där vi chitchattade och åt mat. Det var fint att se hur hon bodde!
En spontan skål som vi mirakulöst nog lyckades fånga på bild!!
Dagen därpå tog jag mig till parque Ibirapuera. På bild ser ni Audiotório Ibirapuera.
Jag gick på São Paulos moderna konstmuseum som inte var oväntat litet och dåligt. Som tur var så låg det museet i närheten av ett annat modern konstmuseum som jag tyckte om, som heter MAC USP.
Jag tog en promenix i de centrala delarna av staden som var väldigt buzzy med försäljare som slet och drog i en på ett lite obehagligt sätt.
Foda-se betyder ungerfär “fuck it”. Bilden är tagen på ett ställe som heter Batmans gränd i ett område som heter Vila Madalena. Här mötte jag upp med Bianca Pacifico.
Jag, Biancan och Batman.
Vi åt en açaibowl tillsammans!

Kommentera | Comment

Punta del Este

Punta del Este var inte heller ett stopp på resan som var planerat långt i förväg. Jag tvekade länge och väl innan jag beslutade mig för att ta mitt pick och pack och bege mig hit. Miguel Ángel sa att Punte del Este var en must-see-destination och jag litade på hans ord. Till vilken nytta, kan man undra så här i efterhand. Som tur var så hade de i alla fall ett konstmuseum som var otroligt beauty. Mer om det museet längre ner i detta inlägget!

Skulpturen “La mano”
Punta del Este kallas ibland för Latinamerikas Saint Tropez och här har många rika knösusar och celebriteter sommarställe.
Detta museum var det som ändå gjorde att resan till Punta del Este inte var helt förgäves! Museet heter Casapueblo och ligger 13 km från Punta del Este på ett ställe som heter Punta Ballena. Huset är byggt av konstnären Carlos Páez Vilaró som hade det som sitt bostadhus.
Carlos dyrkade solen.

Kommentera | Comment

Cabo Polonio

OBS! Nytt inlägg om Buenos Aires längre ner om du har missat det!

Cabo Polonio skulle visa sig bli en av resans absolut största höjdpunkter. Ursprungligen hade jag inte med Cabo Polonio i min resrutt. Men jag kunde inte bortse från att det var så många som rekommenderade mig att ta mig dit. Jag tog mig med buss från Montevideo till Puerta del Polonio. Från Puerta del Polonio åkte jag sedan något slags fyrhjulsdrivet fordon över sanddynerna i 7 km, tills vi kom fram till Cabo Polonio.

På vandrarhemmet träffade jag Miguel Ángel. Vi var de enda personer på hela vårt vandrarhem! Vandrarhemmet var supermysigt med en tydlig hippiekänsla! Det kändes lite som att vi bodde hemma hos en familj (fast på ett bra sätt, jag har även känt som att jag bor hemma hos en familj på vandrarhem på ett mycket dåligt sätt). Jag och Miguel Ángel bondade direkt och hängde tillsammans under hela vår vistelse ute på udden. Vi tog oss ut till fyren och tittade på sjölejonen som ni ser här i bakgrunden. På spanska kallar man dem för lobos del mar. – sjövargar. Ett mycket coolare namn än “sydamerikanska sjölejon” som de heter på svenska.
Det var kallt och regnigt väder. Kanske inte så konstigt att vi var ensamma i denna idyll trots allt. Det var mysigt svenskt höstrusksväder.
Los lobos del mar!
Det fanns så många gulliga katter och hundar runt om på ön! En hund blev helt själaglad när det kom in turister till byn och ledsagade alla turister in till byn.
På natten var det kusligt värre! När man gick i mörkret med sin flicklampa och kunde se fyrens sken i bakgrunden kändes det lite som att man var med i en skräckfilm. Och det menar jag på det allra mysigaste sättet som det kan kännas att man är med i en skräckfilm!
Efter nattens äventyr tog vi oss ut på stranden för en morgonpromenad.
Dead fish. R.I.P.
Ser ni idyllen?!
Dessa transparenta ägg låg lite varstans på stranden. Vet du som läser vad för slags ägg det kan vara, ta mer än gärna kontakt med moi.
En bit upp från stranden låg vidsträckta sanddyner.
Vi tog oss upp till toppen av fyren.

Kommentera | Comment

Colonia & Montevideo

Jag tog mig över till andra sidan av Río de la Plata (silverfloden) med båt och hamnade i den uruguayanska staden Colonia del Sacramento.
Colonia del Sacramento (ofta bara kallad Colonia) är en populär liten stad bland turister. Colonia är landets äldsta stad och är sedan 1990 uppsatt på Unescos världsarvslista 1680 grundades staden av portugiserna. Staden har sedan dess växlat mellan att tillhöra portugiserna och spanjorena, fram till 1814, då Uruguay blev ett självständigt land.
Där är många porteños (personer från Buenos Aires) som har sommarhus i Colonia.
Historiskt sett så har man till stor del livnärt sig på smuggling av varor in till Buenos Aires.
Nu är vi framme i Montevideo som är Uruguays huvudstad. Montevideo känns som en ganska liten stad. Den är stillsam och folk känns ganska så laidback.
Jag hyrde en cykel på mitt vandrarhem och tog mig sedan runt staden.
Gubben på hästen som ni ser i bild anses vara Uruguays nationalhjälte. Han heter José Gervasio Artigas.Han deltog i firhetskrige och anses vara landets grundare.
Under självständighetstorget finner man gubbens mausoleum. Jag tyckte det var lite besynnerligt…
La lucha continúa – kampen fortsätter.
En muralmålning till hyllning för alla hbtq:are.

Kommentera | Comment

Buenos Aires

Efter att jag hade besökt de vackra ruinerna i Paraguay, tog jag mig åter över till Posadas i Argentina, varifrån jag tog en buss mot Buenos Aires. Jag hade några destinationer på min resa som jag såg extra mycket fram emot. Buenos Aires var en av dem.

Jag fick en känsla av att jag hade kommit till Europa när jag anlände. Efter att sedan ha spenderat några dagar i staden fick jag minnesbilder från flera olika andra städer som jag har besökt – Paris, Barcelona och New York.
Om man ser på arkitekturen så är det inte så konstigt att tankarna förs till Paris. Mycket av arkitekturen i staden är inspirerad av Paris.
Edificio Kavanagh som var Latinamerikas högsta byggnad när det invigdes 1936.
Ett monument till de som stupade under Falklandskriget.
Den israeliska ambassaden i Buenos Aires blev utsatt för ett terrorattentat. Numera finns där ett minnestorg, där ambassaden tidigare stod.
Världens bredaste aveny finns i Buenos Aires! Avenida 9 de julio är 140 meter bred.
Det är något som är knasigt i denna bilden, här finns en synvilla. Kan du hitta den?
Detta gummiträdet är över 200 år gammalt! Det är så häftigt att de har flera sådana här stora vackra träd runt om i staden!
På kyrkogården La Recoleta ligger många kändisar såsom nobelprisvinnare och författare begravna i vackra, pampiga gravar och mausoleer. Det har gjort att kyrkogården har blivit ett populärt turistmål.
Men en kyrkogård utan tragiska livsöden är inget att ha!

Flickan som ligger begravd här hette Rufina Cambacérès. Hon tillhörde Buenos Aires societet och hade mycket rika föräldrar. Men en dag, när hon bara var nitton år gammal, kollapsade hon bara helt plötsligt! Enligt vissa rykten svimmade hon efter att fått reda på att hennes pojkvän hade fnaskat med hennes mamma, men detta är obekräftade (men ack så smaskiga) uppgifter. Enligt vad som sägs tillkallades hjälp och tre läkare konstaterade att hon var död. Enligt legenden så lade en man som arbetade på kyrkogården märke till att kistan hade flyttats på och att locket var skadat. Mannen fruktade att någon kanske hade plundrat graven och öppnade kistan. Då såg han något som var än värre! – rivmärken som täckte stora delar av locket. Hennes armar och huvud var fyllda med blåmärken efter att ha försökt ta sig ut. Arma kvinna! De dumma läkarna erkände fort sitt misstag! Flickan hade troligen lidit av ett anfall av katalepsi, för att sedan vakna till liv i kistan! She was buried alive! R.I.P.
Här har vi ytterligare en flicka med ett tragiskt öde! Flickan som hette Liliana var i Innsbruck, Österrike 1970, när hennes hotell hastigt och plötsligt blev träffat av en stor lavin! Liliana bragdes om livet. R.I.P.
Här lligger en kändis begraven, nämligen Eva Perón. Jag träffade argentinare som både älskade henne och som minst sagt var mindre förtjust i henne. Men ifrån officiellt håll är det tydligt att man vill hålla kvar i legenden om Eva Perón. Har du dålig koll på henne finns det en bra dokumentär om henne som P3 Historia har gjort!
Den här metallblomman tyckte jag var otroligt beauty. Floralis Genérica hette den.
Jag for på konstmuseum där de visade konst av Frida.
Jag tog mig till museet om Eva Perón. Det var i denna byggnaden som Perón tog emot fattiga i nöd tillsammans med andra hjälparbetare.
De kanske mindre smickrande delarna av Peróns politiska gärningar nämndes inte.
Jag for vidare till konstnären Xul Solars museum som är en konstnär som kommer från Buenos Aires.
Jag tyckte det här var kul konst!
Konst i tunnelbanan.
Det måste jag säga var en av de coolaste bokhandlarna jag varit i.
I Buenos Aires finns världens största samling av memorabilier.
Casa Rosada – Presidentens residenshus. Vid statyn låg olika små plakat från en demonstration, där man demonstrerade mot att parlamentsledamöterna roffade åt sig de första vaccindosen åt sig själva i början av pandemin.
Puente de la mujer av Calatrava.
Amalia Lacroze de Fortabat var en förmögen kvinna med en stor konstsamling, som beslutade sig för att öppna upp ett museum. Här ser ni en verk av Warhol av henne.
Mafalda är älskad karaktär världen över.
Buenos Aires smalaste hus.
På ett museum i Lima visade man också upp några av dessa tröjor. Jag copypastar beskrivningen av kampanjen från inlägget om Lima: Det startades en kampanj 1994 av två personer som hette Roberto Jacoby och Mariana Sainz. Kampanjen kallades för “Yo tengo sida” vilket betyder “jag har aids”. I spansktalande länder gör man dock inte så stor åtskillnad mellan hiv och aids och man kan tänka sig att det även gäller om man lever med hiv utan att ha aids. Konstnären bad kända personer inom kulturens och sportens värld att bära tröjan. Målet var att minska avståndet till hiv och aids som allmänheten hade till ämnet.
Jag gick på en tangoföreställning. Det var riktigt showigt och festligt att titta på! Väldigt imponerande!
El caminito är ett gatumuseum som ligger beläget i området La Boca.
En konstnär vid namn Benito Quinqueka Martín målade tillsammans med några grannar denna vackra gata.
Sedan tog jag mig till ett hippt område som heter Palermo.
Nationalkongressen

Kommentera | Comment

Jesuitiska ruiner

Välkomna tillbaka! Efter att jag hade besökt vattenfallen köpte jag min hemresa från Rio de Janeiro (för 10 000 riksdaler! Aj!). Efter det var gjort tog jag mig vidare med buss till Posadas där jag skulle ta mig över till Paraguay igen för att titta på jesuitiska ruiner. Inte alla hade gjort samma prioritering, att ta en omväg och åka tillbaka in i ett land för att titta på lite gamla ruiner. Men du som läsare får respektera mitt val! Det finns några fördelar med att resa ensam. En av dem är NOLL kompromisser. Vilket i detta fall resulterade i ett par ruiner.

Utöver nöjet av att glutta på gamla ruiner fick jag även hälsa på kossan Agda. Men innan vi går vidare så ska jag få be om berätta om hur jag tog mig till ruinerna. När jag kom fram till Posadas hade alla bussar som passerade gränsen över till Paraguay redan slutat gå. Ibland kan jag vara envis på ett bra sätt och ibland på ett dumt sätt. Jag var envis på det sistnämnda sättet när jag försökte beställa en Uber över gränsen. Föraren ville såklart inte ta mig över gränsen, vilket jag redan misstänkte när jag bokade den. Föraren släppte av mig vid gränsen, precis innan bron som går över till Paraguay. Där snickesnackade jag med gränsvakter och förklarade för honom att jag ville ta mig över. Han sa att han kunde vara behjälplig och se om någon skulle kunna ta med mig över gränsen. Först fick vi tag i en person som sa sig vara villig att ta med mig över gränsen. Men han skulle vänta på en vän visade det sig senare och jag bad vakten om att försöka haffa en ny person. Jag hoppar in i en ny bil och denna killen verkade vara redo att ta med mig över gränsen. Vi förhandlade om pris och sedan började vi småprata lite. Fort insåg jag att jag faktiskt inte visste vem människan som jag satt i samma bil med var och som jag skulle passera en landsgräns med. Det gjorde mig lite orolig. Mer orolig blev jag sedan när han sa att han jobbade som smugglare! Jag fick upp bilder i huvudet där tullen hittade massa kokain/vapen i bilen och frågade mig vilken relation som jag hade till honom. Jag hör i den här visionen otrovärdigt det låter när jag säger att jag inte känner honom alls.
Efter att denna bild hade flashat förbi i skallen kände jag att det var dags att försöka ta lite kontroll över situationen och jag frågade honom rakt ut vad det var som han smugglade, om det var knark eller vapen preciserade jag. Han sa att inget av det som han sysslade med var olagligt och att det rörde sig elektronik. Märkligt, då definition av orden “contrabando” (smuggling) och “contrabandista” (smugglare) innefattar komponenten av att aktiviteten ska vara just OLAGLIG, för att räknas som smuggling. Annars kan man ju säga att man är en handelsman. Men allt gick ändå vägen och jag anlände till mitt vandrarhem i gott skick.
Dagen därpå tog jag mig till Trinidad där man finner dessa ruiner från 1600-talet, när man försökte kristna ursprungsbefolkningen. Det är en otroligt vacker plats, som känns väldigt fridfull. Samtidigt så är det obehagligt att tänka på hur man tvingade på dessa arma människor kristendomen.
Ruinerna upptogs på Unescos världsarvslista 1993.
Väldigt få turister besöker den här platsen, vilket bidrog till den fridfulla stämningen när man traskade runt området.

Kommentera | Comment

Foz do Iguaçu

Från staden i öster tog jag mig över bron till Brasilien!

Jag skulle inte hinna till Iguazufallen samma dag som jag passerade gränsen. Men jag blev tipsad av taxichauffören om att jag skulle kunna ta mig till “Marco das três fronteiras” – landmärke för de tre gränserna. Ett sydamerikanskt Treriksröset kan man säga. Men med en stor skillnad, här har man nämligen tagit alla chanser man har kunnat för att skapa ett riktigt stort turistjippo med inträde, staty, skylt och restauranger. Jag är faktiskt imponerad över hur de har lyckats maximera profiten på en landsgräns som turistattraktion. Men missförstå mig inte nu! Det är värt att besöka Marco das três fronteiras. Dels för att betrakta denna udda turistfälla men också för att få en vacker vy över floden som skiljer de tre länderna åt.
Dagen därpå tog jag mig till Iguazufallen. Det är svårt att fånga på bild omfånget av dessa mäktiga vattenfall. Lite hård fakta: Iguazufallen består av 160-260 olika vattenfall och sträcker sig över ett område på 3 km(!) Med Enn fallhöjd på runt 70 meter. Ta in de siffrorna!
För Bondnörden kan nämnas att delar av filmen Moonraker spelades in här.
Många hade rekommenderat mig att besöka vattenfallen både från den brasilianska och argentinska sidan. Det kallades för att man skulle få helt olika upplevelser på den brasilianska vs. argentinska sidan. Det visade sig stämma. Man fick en helt makalöst magnifik upplevelse på den brasilianska sidan och en helt ok sådan på den argentinska. Så visst var det olika upplevelser. Mitt råd till dig som planerar en resa till Iguazufallen är följdaktligen att endast besöka fallen från den brasilianska sidan. Basta con eso.
Jag träffade den här bejbin och hans syster på vandrarhemmet. Vi satt och drack mate tillsammans och snackade psykologi och vetenskap. På kvällen for vi till platsen som ni ser i föregående bild. Det ni ser på den bilden är Argentinas motsvarighet till “Marco das três fronteiras. Här hade de inte varit lika duktiga på ett organiserat sätt profitera på sin turistattraktion. Det fanns inget inträde och på platsen fanns det lite gatukonstnärer och gatukök.
Djävulsgapet. (Många saker i Latinamerika döps till just djävulsgapet har jag lagt märke till) Men vem kan klandra dem? Det är ett bra namn.
Syskonkärlek
Den som kikar noga kan se ett litet djur!

Kommentera | Comment