Stålmannen

Stålmannen
När han var en liten pojke trodde han att han kunde bli stålmannen. Han trodde innerligt på att han kunde få den vackra pigan, berömmelsen och styrkan.
Nu har han växt upp, mognat enligt andras tycke. Stålmannen kan han inte längre bli. Han vet det. Men drömmen som han hade som barn, den lever kvar om än lite modifierad. Han vill fortfarande finna en vacker kvinna, han vill fortfarande bli framgångsrik och samtidigt vara en stark individ. Han vill finna lyckan.
Vägen dit är svårare nu. Den tycktes se så självklar ut då när han var barn. Nu är drömmen, visionen, suddig. Han famlar sig fram, letar bakom varje hörn. Desperat letar han. Samtidigt håller timglaset på att rinna ut.
Kommer han att nå lyckan innan hans tid är förbi och det är för sent?
När han var en liten pojke trodde han att han kunde bli stålmannen. Han trodde innerligt på att han kunde få den vackra pigan, berömmelsen och styrkan.
Nu har han växt upp, mognat enligt andras tycke. Stålmannen kan han inte längre bli. Han vet det. Men drömmen som han hade som barn, den lever kvar om än lite modifierad. Han vill fortfarande finna en vacker kvinna, han vill fortfarande bli framgångsrik och samtidigt vara en stark individ. Han vill finna lyckan.
Vägen dit är svårare nu. Den tycktes se så självklar ut då när han var barn. Nu är drömmen, visionen, suddig. Han famlar sig fram, letar bakom varje hörn. Desperat letar han. Samtidigt håller timglaset på att rinna ut.
Kommer han att nå lyckan innan hans tid är förbi och det är för sent?

Till en vän

Käre vän,
När du går nu in i mörkrets tider, minns mig då.
Jag finns inom dig och det vet du om innerst inne. Glöm inte bort att plocka fram mig då och då för att ge dig själv tröst.
Tänk inte dystra destruktiva tankar om att ingen bryr sig. Jag bryr mig, så plocka fram mig i ditt medvetna och använd mig. Använd mig som en stöttepelare.
Jag är din eviga tröst.
Misströsta inte, högmodigt ska du resa dig igen.
Käre vän,
 
När du går nu in i mörkrets tider, minns mig då.
 
Jag finns inom dig och det vet du om innerst inne. Glöm inte bort att plocka fram mig då och då för att ge dig själv tröst.
 
Tänk inte dystra destruktiva tankar om att ingen bryr sig. Jag bryr mig, så plocka fram mig i ditt medvetna och använd mig. Använd mig som en stöttepelare.
 
Jag är din eviga tröst.
 
Misströsta inte, högmodigt ska du resa dig igen.

Vägen mot pärlan

Han är redo att möta världen. Papprena har lämnats in, boken är färdigläst och kläderna nystrukna. Men valmöjligheterna har gjort det svårt för honom. Han spenderar all sin tid att flyta. Han tror att om han flyter tillräckligt länge på ytan innan han dyker ner så kommer han att finna sin väg  ner till pärlan på havets botten. Pärlans prakt kommer inge honom frid samtidigt som det kommer kunna ge honom en man, en älskare och livskamrat.
Nu har han flytit på ytan i fyra år utan att våga dyka ner. Svårigheterna är stora – han vet inte vägen ner dit till pärlan. Medans han väntat på sin uppenbarelse har vänner simmat förbi. Han har talat med dom och han har njutit av deras sällskap. Men vännerna har uppdrag att sköta och när de har gått börja tankarna åter igen att flöda fritt – hur ska han komma fram? Efter ett spenderar han mer tid till att försöka få kontakt med sina vänner för att få njutning än att fundera över hur han ska komma ner till pärlan. Vägen ner till pärlan är oöverskådlig,  att fundera över det oöverskådliga är svårt och det gör ont.
Han är redo att möta världen. Papprena har lämnats in, boken är färdigläst och kläderna nystrukna. Men valmöjligheterna har gjort det svårt för honom. Han spenderar all sin tid att flyta. Han tror att om han flyter tillräckligt länge på ytan innan han dyker ner så kommer han att finna sin väg ner till pärlan på havets botten. Pärlans prakt kommer inge honom frid samtidigt som det kommer kunna ge honom en man, en älskare och livskamrat.
Nu har han flytit på ytan i fyra år utan att våga dyka ner. Svårigheterna är stora – han vet inte vägen ner dit till pärlan. Medans han väntar på sin uppenbarelse har vänner simmat förbi. Han har talat med dem och han har njutit av deras sällskap. Men vännerna har uppdrag att sköta och när de har lämnat honom för dagen börja tankarna åter igen att flöda fritt – hur ska han komma fram? Efter ett tag spenderar han mer tid till att försöka få kontakt med sina vänner för att få njutning än att fundera över hur han ska komma ner till pärlan. Vägen ner till pärlan är oöverskådlig, att fundera över det oöverskådliga är svårt och det gör ont.

Jag känner en vilsen människa.

Jag känner en vilsen människa.
Han letar och letar efter lyckan – var kan den finnas?
Igår mötte han en annan man som vid första anblick såg ut som en ängel. Skulle han vara svaret på lyckan undrade han. Första blicken, första samtalet blev till en känsla av samhörighet. Men ängeln försvann och lyckan dog. Men längtan den finns kvar.
Kommer tvåsamheten vara svaret på lyckan? – Han vet inte det. Men en renare känsla än kärlek och verklig affektion till en annan människa, det känner han inte till.
Jag känner en vilsen människa.
Han letar och letar efter lyckan – var kan den finnas?
Igår mötte han en annan man som vid första anblick såg ut som en ängel. Skulle han vara svaret på lyckan undrade han. Första blicken, första samtalet blev till en känsla av samhörighet. Men ängeln försvann och lyckan dog. Men längtan den finns kvar.
Kommer tvåsamheten vara svaret på lyckan? – Han vet inte det. Men en renare känsla än kärlek och verklig affektion till en annan människa, det känner han inte till.

Tänkvärd läst krönika


För ett par dagar sedan så läste jag en krönika skriven av Daniel Pernikliski som jag tycker klockrent visar på en förlegad man- och kvinnosyn.

”Livet med småbarn
brukar kompliceras något alldeles oerhört. ”Går det att fortsätta med sitt vanliga liv när man får barn?”, undrar man. Som om livet skulle upphöra att vara vanligt bara för att man får barn. Det finns ju inget vanligare än barn. Det är så vanligt att man stundtals tror att man ska gå under av den olidliga vanligheten. I alla fall om man har släppt allt som var värdefullt tidigare i livet, bara för att det tillkom ett barn.

Det blir ett nytt ”vanligt liv” som man får ordna efter bästa förmåga. Ibland får man ta med sig sitt barn på äventyr, och ibland passar det bättre att stanna hemma. Det där behöver man inte fundera ihjäl sig på. Är man en normalt funtad människa så är det bra om det känns bra.

Det viktigaste för ett barn är att vara tryggt. Och vad kan ge ett barn mer trygghet än kärleksfulla föräldrar som är glada, välmående och trygga själva? Sannolikt ingenting. Trygg och glad och kärleksfull blir man om man vårdar sina relationer. Inte bara relationen till barnet utan också till vänner, släkt och partner. De som skaffar barnvakt och går ut och roar sig ibland, även när bebisarna är små, kommer att vara mer tillfreds med sina liv och kunna förmedla tusen gånger så mycket trygghet, som de som sitter hemma och önskar att de kunde gå ut. Det finns inget egenvärde i att vara självuppoffrande.

Ändå laddas allt med skuld – för mammorna. Om pappan engagerar sig är det bra, till och med gulligt och rörande, men om han inte gör det är det som vanligt. Men ve den småbarnsmamma som inte ammar, börjar jobba för tidigt eller dricker vin.

Jag kanske skulle vara glad att jag slipper den där förbannade moraldyngan som kastas på mammorna. Det kan bryta ned vem som helst. Men att jag slipper det bara för att jag är man, visar så tydligt att män inte är accepterade som fullvärdiga föräldrar.

Och det gör mig ursinnig.”

Förgänglighetens tecken

Usch. Fick en hemsk känsla nyss igenom hela kroppen när jag tänkte tillbaka på forna dagar. Ibland kan jag sakna vissa människor eller ögonblick i mitt liv att det är obehagligt. Jag får en obehagskänsla i hela kroppen för jag vet att dessa stunder eller en del människor kommer jag aldrig, aldrig se igen. Och om de finns vid liv så kommer jag aldrig träffa dom på samma sätt i samma underbara sammanhang. Det är jobbigt för mig. När ska jag kunna minnas och glädjas utan att våndas?
Jag undrar…

Potpurri i mitt huvud

Just nu är en tuff tidperiod i mitt liv. Stora delar av våren, försommaren och sommaren var bra, riktigt, riktigt bra. Även om det emellertid var sjukt tufft med skolan så trivdes jag bra med mina lediga helger där jag ständigt hade något litet projekt, en vän att träffa – något att göra helt enkelt. Under veckodagarna, i skolan var jag omringad med människor som jag tycker om, mycket om. Människor som jag dock inte umgicks med på fritiden men som jag ju ändå träffade 5 dagar i veckan. Många av dessa människor saknar jag. Jag saknar lärandet. Jag saknar lektionerna – det är nu tydligare än någonsin för mig att jag är en teoretiker. Just nu så har jag alla valmöjligheter i världen – vilket gör det så svårt att välja. Där är så mycket jag vill göra att jag känner en stress över om jag ska hinna med allt jag vill göra. Jag känner mig vilsen helt enkelt. Just nu är jag i södra Portugal. Visserligen har jag feber men jag borde ändå vara lycklig men det är jag inte. Varför är jag inte det? Att få resa obehindrat är ju det som jag alltid önskat. Men mitt hjärta finns inte här. Just nu önskar jag inget annat än att åka hem och träffa alla som är betydelsefulla i mitt liv. De finns ju hemma i Sverige (och i Stavanger) – inte i Portugal.

Det var många tankar samtidigt vilket är en rättvis skildring. Alla finns samlade som en potpurri i mitt huvud. När jag kommer hem hoppas och tror jag att jag ska kunna samla tankarna och handla rationellt.

Prutning som spårar ur.

Emailkorrespondens gällande ett tvspel;

Jag: 100 kr?

Lisa: 150 kr?

Jag: 125?

Lisa: 150.

Jag: 125?

Lisa: 150 eller å blir det inget.

Jag: 130?

Lisa: 150! tänker inte ändra mig!

Jag: Är du säker?

Lisa: Ja?

Jag: Bra då kom vi ju överens, 130 kr. 🙂 När kan du skicka spelet?

Lisa: men nej! det blir inget om du inte betalar 150 kr har jag ju sagt!

Jag: är du säker?

Lisa: ja det är jag

Jag: Nej men snälla… kan du inte ändra dig? För min skull? 🙂

Lisa: om de betyder så mycket för dig kan du väl bara lägga på en tjuga?

Jag: Jag har inte råd med det. Var nu lite hygglig!

Lísa: vad ska du med spelet till då?

Jag: spela! 🙂

Lisa: ja, men asså? om du bara ska betala 130 hur ska du då ha råd med frakten?

Jag: Jag har lagt undan 12 kr denna månaden särskilt till detta ändamål! 🙂

Lisa: Alltså hur gammal är du? :O

Jag: 78 år gammal. Hur gammal är du min unga sköna?

Lisa: om du är så gammal så borde du ha råd att betala 150 kr.

Jag: Man blir fattig på äldre dar, det kommer du också att inse. Pensionen är inte mycket att hurra för längre i dessa tider. Jag har bara precis tillräckligt för att betala 130 kr + frakt. Det är en sanning, jag lovar.

Lisa: ska du verkligen göra av med pengarna på ett spel?

Jag: Ja, detta spelet kommer i framtiden bli den dyrbaraste av alla mina ägodelar.

Lisa: men är de verkligen så smart? om du bara har 142 kr så ska du göra av med de?

Jag: Ja. Jag tycker det är värt det. Alla har rätt till en egen åsikt. Det läste jag i en bok här om dagen.

Lisa: om de betyder så mycket så låna en tjugo lapp av någon då!

Jag: Vem skall begära det av? 20 kr kan vara en stor summa för många människor.

Lisa: det tror jag knappast inte om dem står den nära. sätt dej på gatan och sjung lite så för du säkert ihop en tjuga 🙂

Jag: Jo det är sant! Tack för tipset jag skall försöka, återkommer inom kort efter att jag försökt.

Lisa: lycka till!

Jag: Det inte bra. Ingen ville ge mig pengar. Kan inte du ge mig tjugo kronor så att jag kan betala spelet för 150 kr?

Lisa: jag är hundra procent säker på att du inte testa

Jag: Va? vad är det du säger? Hur vågar du säga att jag är en lögnare! Det var inte snällt gjort. Jag är bara en gammal man med en särskild fetisch för Yoshispel.

Lisa: och kan ordet fetisch? kan du inte bara säga sanningen?

Jag: Jag är modern för min ålder, försöker hänga på det nya ungdomliga språket, vettu.

Lisa: väldigt modern för din ålder

Jag: Tack, det tar jag som en komplimang. Jag precis lärt mig att göra dom figurerna också smajlejs 🙂

Lisa: vad trevligt.

Jag: Har du ångrat dig? Jag vill ha spelet nu innan jag går på semester.

Lisa: när åker du på semester då?

Jag: Det gör jag nu i nästa vecka så du får se till att langa hit spelet innan dess. Vill du ha min adress? 🙂 (smajley)

Lisa: vart ska du någonstans?

Jag: Mauritsius 🙂

Lisa: och hur hade du råd med de? när du säger att du får lite i inkomst?

Jag: Nej jag vann resan på lotto.

Lisa: Men alltså allvarligt jag är inte dum! snälla! berätta sanningen!

Jag: Åh förlåt.

Lisa: vem är du egentligen?

Jag: Jag vet inte. Vem är du?

Lisa: Men det här är inte kul? Hur gammal är du?

Jag: 78 år gammal. Hur gammal är du babe? 🙂 (smayley)

Lisa: sluta

Jag: Förlåt.

Lisa: om du berättar sanningen, så kanske du får den för 130 kr

Jag: Kanske är en vagt formulerad mening.

Lisa: okej

Jag: Var god formulera om.

Lisa: 140?

Jag: hmm… 138?

Lisa: Alltså NEJ! din snåla jävel! betala 140 nu eller skit i allting!

Jag: 139?

Lisa: vad sa jag alldeles snyss`?

Jag: Men varför går det inte med 139? Snälla, babe.

Lisa: Sluta säga babe!!!