Tänkvärd läst krönika


För ett par dagar sedan så läste jag en krönika skriven av Daniel Pernikliski som jag tycker klockrent visar på en förlegad man- och kvinnosyn.

”Livet med småbarn
brukar kompliceras något alldeles oerhört. ”Går det att fortsätta med sitt vanliga liv när man får barn?”, undrar man. Som om livet skulle upphöra att vara vanligt bara för att man får barn. Det finns ju inget vanligare än barn. Det är så vanligt att man stundtals tror att man ska gå under av den olidliga vanligheten. I alla fall om man har släppt allt som var värdefullt tidigare i livet, bara för att det tillkom ett barn.

Det blir ett nytt ”vanligt liv” som man får ordna efter bästa förmåga. Ibland får man ta med sig sitt barn på äventyr, och ibland passar det bättre att stanna hemma. Det där behöver man inte fundera ihjäl sig på. Är man en normalt funtad människa så är det bra om det känns bra.

Det viktigaste för ett barn är att vara tryggt. Och vad kan ge ett barn mer trygghet än kärleksfulla föräldrar som är glada, välmående och trygga själva? Sannolikt ingenting. Trygg och glad och kärleksfull blir man om man vårdar sina relationer. Inte bara relationen till barnet utan också till vänner, släkt och partner. De som skaffar barnvakt och går ut och roar sig ibland, även när bebisarna är små, kommer att vara mer tillfreds med sina liv och kunna förmedla tusen gånger så mycket trygghet, som de som sitter hemma och önskar att de kunde gå ut. Det finns inget egenvärde i att vara självuppoffrande.

Ändå laddas allt med skuld – för mammorna. Om pappan engagerar sig är det bra, till och med gulligt och rörande, men om han inte gör det är det som vanligt. Men ve den småbarnsmamma som inte ammar, börjar jobba för tidigt eller dricker vin.

Jag kanske skulle vara glad att jag slipper den där förbannade moraldyngan som kastas på mammorna. Det kan bryta ned vem som helst. Men att jag slipper det bara för att jag är man, visar så tydligt att män inte är accepterade som fullvärdiga föräldrar.

Och det gör mig ursinnig.”

Förgänglighetens tecken

Usch. Fick en hemsk känsla nyss igenom hela kroppen när jag tänkte tillbaka på forna dagar. Ibland kan jag sakna vissa människor eller ögonblick i mitt liv att det är obehagligt. Jag får en obehagskänsla i hela kroppen för jag vet att dessa stunder eller en del människor kommer jag aldrig, aldrig se igen. Och om de finns vid liv så kommer jag aldrig träffa dom på samma sätt i samma underbara sammanhang. Det är jobbigt för mig. När ska jag kunna minnas och glädjas utan att våndas?
Jag undrar…

Potpurri i mitt huvud

Just nu är en tuff tidperiod i mitt liv. Stora delar av våren, försommaren och sommaren var bra, riktigt, riktigt bra. Även om det emellertid var sjukt tufft med skolan så trivdes jag bra med mina lediga helger där jag ständigt hade något litet projekt, en vän att träffa – något att göra helt enkelt. Under veckodagarna, i skolan var jag omringad med människor som jag tycker om, mycket om. Människor som jag dock inte umgicks med på fritiden men som jag ju ändå träffade 5 dagar i veckan. Många av dessa människor saknar jag. Jag saknar lärandet. Jag saknar lektionerna – det är nu tydligare än någonsin för mig att jag är en teoretiker. Just nu så har jag alla valmöjligheter i världen – vilket gör det så svårt att välja. Där är så mycket jag vill göra att jag känner en stress över om jag ska hinna med allt jag vill göra. Jag känner mig vilsen helt enkelt. Just nu är jag i södra Portugal. Visserligen har jag feber men jag borde ändå vara lycklig men det är jag inte. Varför är jag inte det? Att få resa obehindrat är ju det som jag alltid önskat. Men mitt hjärta finns inte här. Just nu önskar jag inget annat än att åka hem och träffa alla som är betydelsefulla i mitt liv. De finns ju hemma i Sverige (och i Stavanger) – inte i Portugal.

Det var många tankar samtidigt vilket är en rättvis skildring. Alla finns samlade som en potpurri i mitt huvud. När jag kommer hem hoppas och tror jag att jag ska kunna samla tankarna och handla rationellt.

Prutning som spårar ur.

Emailkorrespondens gällande ett tvspel;

Jag: 100 kr?

Lisa: 150 kr?

Jag: 125?

Lisa: 150.

Jag: 125?

Lisa: 150 eller å blir det inget.

Jag: 130?

Lisa: 150! tänker inte ändra mig!

Jag: Är du säker?

Lisa: Ja?

Jag: Bra då kom vi ju överens, 130 kr. 🙂 När kan du skicka spelet?

Lisa: men nej! det blir inget om du inte betalar 150 kr har jag ju sagt!

Jag: är du säker?

Lisa: ja det är jag

Jag: Nej men snälla… kan du inte ändra dig? För min skull? 🙂

Lisa: om de betyder så mycket för dig kan du väl bara lägga på en tjuga?

Jag: Jag har inte råd med det. Var nu lite hygglig!

Lísa: vad ska du med spelet till då?

Jag: spela! 🙂

Lisa: ja, men asså? om du bara ska betala 130 hur ska du då ha råd med frakten?

Jag: Jag har lagt undan 12 kr denna månaden särskilt till detta ändamål! 🙂

Lisa: Alltså hur gammal är du? :O

Jag: 78 år gammal. Hur gammal är du min unga sköna?

Lisa: om du är så gammal så borde du ha råd att betala 150 kr.

Jag: Man blir fattig på äldre dar, det kommer du också att inse. Pensionen är inte mycket att hurra för längre i dessa tider. Jag har bara precis tillräckligt för att betala 130 kr + frakt. Det är en sanning, jag lovar.

Lisa: ska du verkligen göra av med pengarna på ett spel?

Jag: Ja, detta spelet kommer i framtiden bli den dyrbaraste av alla mina ägodelar.

Lisa: men är de verkligen så smart? om du bara har 142 kr så ska du göra av med de?

Jag: Ja. Jag tycker det är värt det. Alla har rätt till en egen åsikt. Det läste jag i en bok här om dagen.

Lisa: om de betyder så mycket så låna en tjugo lapp av någon då!

Jag: Vem skall begära det av? 20 kr kan vara en stor summa för många människor.

Lisa: det tror jag knappast inte om dem står den nära. sätt dej på gatan och sjung lite så för du säkert ihop en tjuga 🙂

Jag: Jo det är sant! Tack för tipset jag skall försöka, återkommer inom kort efter att jag försökt.

Lisa: lycka till!

Jag: Det inte bra. Ingen ville ge mig pengar. Kan inte du ge mig tjugo kronor så att jag kan betala spelet för 150 kr?

Lisa: jag är hundra procent säker på att du inte testa

Jag: Va? vad är det du säger? Hur vågar du säga att jag är en lögnare! Det var inte snällt gjort. Jag är bara en gammal man med en särskild fetisch för Yoshispel.

Lisa: och kan ordet fetisch? kan du inte bara säga sanningen?

Jag: Jag är modern för min ålder, försöker hänga på det nya ungdomliga språket, vettu.

Lisa: väldigt modern för din ålder

Jag: Tack, det tar jag som en komplimang. Jag precis lärt mig att göra dom figurerna också smajlejs 🙂

Lisa: vad trevligt.

Jag: Har du ångrat dig? Jag vill ha spelet nu innan jag går på semester.

Lisa: när åker du på semester då?

Jag: Det gör jag nu i nästa vecka så du får se till att langa hit spelet innan dess. Vill du ha min adress? 🙂 (smajley)

Lisa: vart ska du någonstans?

Jag: Mauritsius 🙂

Lisa: och hur hade du råd med de? när du säger att du får lite i inkomst?

Jag: Nej jag vann resan på lotto.

Lisa: Men alltså allvarligt jag är inte dum! snälla! berätta sanningen!

Jag: Åh förlåt.

Lisa: vem är du egentligen?

Jag: Jag vet inte. Vem är du?

Lisa: Men det här är inte kul? Hur gammal är du?

Jag: 78 år gammal. Hur gammal är du babe? 🙂 (smayley)

Lisa: sluta

Jag: Förlåt.

Lisa: om du berättar sanningen, så kanske du får den för 130 kr

Jag: Kanske är en vagt formulerad mening.

Lisa: okej

Jag: Var god formulera om.

Lisa: 140?

Jag: hmm… 138?

Lisa: Alltså NEJ! din snåla jävel! betala 140 nu eller skit i allting!

Jag: 139?

Lisa: vad sa jag alldeles snyss`?

Jag: Men varför går det inte med 139? Snälla, babe.

Lisa: Sluta säga babe!!!

Analysera!

Många lider tyvärr utav en mentalitet som tyvärr alltför ofta är förödande för vårt samhälle; Något som många, nästan alla i ens närhet gör, legitimeras och anses vara harmlöst. Detta leder till att fler accepterar och legitimerar saker och ting utan reflektion.

Reflektion och analys behövs alltid. Kanske än mer i situationer där vedertagna regler gäller. Görs inte detta kommer en utveckling att fortskrida i en riktning som du inte påverkar.

Tal till en kär vän som tar studenten

Jag vill först tacka Karin och Olle för den goda maten. det var verkligen jättegott.

När Stina kom in i mitt liv hade jag precis slutat högstadiet.
För mig var Stina starten på något nytt bort från ett inte alltid vackert
liv. För låt oss erkänna, för de allra flesta människorna så är inte
högstadietiden en bra tid. Det var den inte för mig i alla fall,
många gånger. Jag kände mig ensam, jag var bög i en inte alltid så vänlig
miljö (förhållandet mellan mig och bror) o.s.v.

Men så tog högstadietiden slut och jag fick sommarjobb som kommunvärd i Båstad.
Där träffade jag Stina, och blev kär. Vi fann varandra direkt och efter andra dagen i
arbete tillsammans påtalade vi både att fan, det känns som att vi känt
varandra väldigt, länge.

Vi hade under bara dessa två dagarna diskuterat livets lyckor och olyckor
på ett mer djupsinnigt än vad många andra vänner gör på flera år – eller aldrig. Samtidigt ägnade vi oss åt mer lättsamma aktiviteter som att gå och bada eller ringa heta linjen liggandes i sopsäckar på stranden som ett par kioskmongos.

När jag träffade Stina kände jag mig förstådd och bekräftad på ett sätt som jag verkligen behövde just då. Jag var så glad över att
få vara Stinas vän att jag ifrågasatte ifall jag skulle kunna vara så lyckligt lottad att vänskapen skulle bli varaktig. Det låter som att det var en förälskelse och på ett sätt var det så.
Jag hade lärt känna en människa som har så många fina kvalitéer som jag beundrade så otroligt mycket. Jag ville inte förlora det.

Stina är inkluderande utan att tänka två gånger, det spelar ingen roll vem du är och vart du kommer ifrån och det är så jag också försöker att leva och det är så jäkla befriande!
Stina är en stark människa. Hon följer inte samhällets strikta normer över hur man skall bete sig, framförallt som kvinna. För ja, det är provocerande att vara en stark, självständig kvinna som går sin egen väg i det samhället vi lever i.
Man ska vara lite mer återhållsam som kvinna än vad Stina är enligt normen. Ursäkta uttrycket, men det är så jävla svårt att gå sin egen väg pch bryta upp mot normer, det gör Stina och det beundrar jag så mycket,

Stina är social och varmhjärtad.
Stina är tröstande och lugnande. 
Stina är provokativ och frispråkig.
Stina är Stina.
Och Stina är en väldigt vacker människa.

Jag hade inte behövt vara orolig; Vänskapen blev långvarig. Nu står jag här 4 år senare på hennes Student och det är jag så jävla tacksam för.

Fan, jag älskar dig,

Grattis till studenten bebis, nu är det Norge som gäller.

Skål allesammans!

* Texten har redigerats marginellt.

Språkets kreativa utveckling

Parantes: Eva om du läser detta, så ja. Det är min egna text och det här min egna blogg  / din elev

Många moraltanter och moralgubbar korrigerar och tillrättavisar så kallat dåligt språk. Inte sällan är det ungdomars ”underutvecklade språk” som skall kuvas till den svenska språknormen. Detta tycker jag är fel.

Så länge som man gör sig förstådd fyller språket sitt syfte. För den fundamentala anledningen till att vi talar och skriver till varandra är väl ändå att försöka göra sig förstådd? Därför kan det till och med ibland vara en fördel att medvetet skriva relativt informellt i hopp om att göra sig förstådd. Så länge som man når fram till sin mottagare med sitt syfte har man lyckats, enligt mig. Självklart finns det texter som är menade att lämnas mer öppna för tolkningar men då är ju det som är textens uppgift, eller hur?

Så länge ungdomar inte har intentioner utav ondo i sitt språkbruk och når fram till sina mottagare med diverse slang och svordomar är det fullt berättigat. Moraltanterna och moralgubbarna borde istället vara tacksam över att ungdomar i så stor utsträckning använder detta okonventionella språk som utvecklar och berikar det svenska språket. De så ofta smutskastade influenserna ifrån engelskan skapar nya uttryck som ibland inte ens har en svensk motsvarighet. Jag tänker på ord så som till exempel random och approach som jag inte finner en tillfredställande svensk motsvarighet till. 

Språk är ständigt föränderligt och ungdomar kan ses som reformatorer till en fortsatt utveckling; vår tids modernister. Under 1900-talets inledande år började man ifrågasätta de vedertagna traditionerna inom litteraturen och öppnade upp för ett språkbruk som är fritt från grammatiska regler och som inte ingav tvång på logik och kronologisk uppbyggnad.

Visserligen anser även jag att grammatiken bygger upp ett språk. Ett språk utan grammatik är som en kropp utan ben. Men att beskriva en kropp utan ben kan även det vara funktionsdugligt. Som tidigare nämnt har språket som uppgift att väcka känslor i vårt inre som inte alltid kan beskrivas logiskt och i korrekt kronologi. Ett fritt associativt bildspråk med symboler och besjälning som litterärt grepp kan vara ett utomordentligt sätt att beskriva en situation eller sinnesstämning. Ett exempel på det är Gunnar Ekelöfs modernistiska dikt ”Blommorna sover i fönstret” där författaren beskriver lampor som stirrar och blommor som sover.

Ett samhälle som ständigt underordnar sig strukturella regler och normer utvecklas inte. Reformerta krafter och nya trendsättare bör uppmuntras!

Hallongrottan

Han levde i de olycksaligas värld. Han hade syndat, det visste han mycket väl om. Det var emellertid ingenting som han hade ångrat. Han hade haft ett kärleksmöte som varit värt mer än ett evigt anstaltsliv.

Knullet hade varit skönt, skoningslöst skönt. Varje gång staken penetrerade hennes hallongrotta hade han upplevt en känsla av kärlekseufori värt allt. Värt allt som finns att värderas i denna värld.

Anstaltslivet är sprängfyllt med tristess men även tristess. Nu lever han vidare tack vare åminnelsen.
Åminnelsen bringar lugn, åminnelsen bringar frid.

Förgänglighet

Jag vill inte erkänna dit för mig själv riktigt. Men visst, det är sant. Jag kommer verkligen att sakna skolan. Ett tydligt bevis på detta är att jag nu sitter och lyssnar “Den blomstertid nu kommer” och känner mig sådär lagom nedstämd. Tanken på att detta blir det allra sista sommarlovet och att jag inte kommer återvända till skolan sådär lagom till runt den 20:e augusti gör mig väldigt nostalgisk. Min skolgånghar precis som livet självt, både tufft men också väldigt, väldigt vackert. Jag har träffat många vackra människor inifrån och ut som har format mig till den människa jag är idag. Jag har också format mig genom att rannsaka mig själv och gå igenom perioder utav djup depression, vilket inte skall förringas.

Livets förgänglighet är jag väl medveten om, och den slår hårt emot min
melankoliska själ. Det finns emellertid ett gott perspektiv på detta,
jag försöker så gott jag kan smörja mina vänskapsförhållanden och vara
tacksam. Tacksam till livets vackra ting och stunder.

Dansk folkeparti

Två stycken citat ifrån medlemmar av Dansk folkeparti och som är ledamöter i folketinget i grannlandet Danmark;
“Om en andra eller tredje generationens invandrare
upprepade gånger begår brott och inte låter sig fostras ska inte bara
personen i fråga utan hela hans familj hemskickas. Ingenting annat hjälper””Att bara tala om mänskliga rättigheter är naivt – Det gäller vilken
kultur människor tillhör”Vedervärdiga uttalanden.

Kommentera | Comment