Kom och slå mig

“Kom då!”
“Kom och slå mig”, skrek han. “Slå mig riktigt jävla hårt i ansiktet”, uppmanade han den andra mannen.
“Efterlämna ett stort ärr i pannan på mig, ditt kräk!”
Samtidigt som han skrek detta till den andra mannen förde han en inre dialog md sig själv;
“Jag kommer ändå inte lida. Jag kommer resa mig och slå tillbaka. Jag måste tänka framåt. Leva kommer jag att kunna göra, tids nog” tänkte han.
Han hade fel. Mannen gjorde det som han hade uppmanat honom att göra. Hans liv förkortades där och då.
“Kom då!”
“Kom och slå mig”, skrek han. “Slå mig riktigt jävla hårt i ansiktet”, uppmanade han den andra mannen.
“Efterlämna ett stort ärr i pannan på mig, ditt kräk!”
Samtidigt som han skrek detta till den andra mannen förde han en inre dialog md sig själv;
“Jag kommer ändå inte lida. Jag kommer resa mig och slå tillbaka. Jag måste tänka framåt. Leva kommer jag att kunna göra, tids nog” tänkte han.
Han hade fel. Mannen gjorde det som han hade uppmanat honom att göra. Hans liv förkortades där och då.

Han levde i hans hjärta

Han levde i hans hjärta.
Förnekad var han.
Men inte bortglömd.
Placerad i ett litet fack i vänstra kammarens högra hörn låg han vilandes.
Efter många års förnekelse sprack hjärtat. En våldsam explosion skedde som gjorde att han bröt ihop.
Hjärtat repade sig men fick ett djupt ärr just där han legat vilandes.
När explosionen ägt rum förlöstes han. Han återhämtades, men inte helt. Det är han tacksam för. Ärrets brännande
smärta gör att han kommer att minnas.

En ström av medvetenhet

Jag sitter här nu.
Med dig i mina tankar.
Med min historia närvarande.
Etsad fast i mitt minne.
Men det är ändå en suddig minnesbild.
Jag försöker få bilden att klarna.
Var dag försöker jag att få nyckeln till mitt förflutna för att förstå.
För att förstå mig själv, min funktion och beteende.
Tankarna virvlar runt och blir inte till något som så fint kan gå till vad “etablisset” kallar konstruktivt
handlande.
Det är djupa tankar det här. Jag är djup. Ibland vill jag bara vara ytlig. Låta livet lunka sin lilla gång utan
reflektion, utan analys. Jag kommer ändå aldrig förstå min samvaro, på riktigt känns det som så ibland. En del av mig
vill ge upp. Men inombords bär jag på en stark instinkt som säger det motsatta.
Den sistnämnda känslan är den jag i genom livet kommer att följa, det vet jag. Det är den svåra vägen, men den
striden måste jag ta.

Du.

Du vilseledde mig.

Du tog in mig till din inre sfär av mystik.

Du höll mig i ditt grepp och släppte inte taget.

Jag kände mig fängslad men behandlingen i ditt fängelse var god.

Jag tilläts inte arbeta. En del av mig ville det, men mest av allt ville jag stanna hemma och vänta på dig. Vänta tills du kom hem så jag kunde vara nära dig och din aura, din magiska sfär av mystik.

Jag gav upp allt och jag trivs med det beslutet. Beslutet var nödvändigt för att jag skulle kunna närma mig ditt inre.

Tillsammans delade vi ett liv som visserligen innebar en del uppoffringar ifrån min sida, men lyckan som det givit
mig är större.
 

Länge leve länge sedan

Tiden då jag var ett barn, ett litet barn.
Jag var förtrollad av din pojkaktiga charm.
Pojke mötte pojke och skapade ett vänskapsband.
Vi lekte tillsammans och hade kul. Vi levde du och jag, där och då.
Men det var många år sedan. Nu har jag bara ett motto att tillföra dig;
Länge leve länge sedan.

 

Ner och upp, upp och ner.

Som i en evig karusell åker barnet fram.
Vägen upp i karusellen är spännande och fartfylld.
Vägen ner är skrämmande och jobbig.
Barnet vet att när den åker ner i karusellens dal åker den likväl snart upp igen.
På så vis njuter han av åkturen.
Som i en evig karusell åker barnet fram.
Vägen upp i karusellen är spännande och fartfylld.
Vägen ner är skrämmande och jobbig.
Barnet vet att när den åker ner i karusellens dal åker den likväl snart upp igen.
På så vis njuter han av åkturen.

Stålmannen

Stålmannen
När han var en liten pojke trodde han att han kunde bli stålmannen. Han trodde innerligt på att han kunde få den vackra pigan, berömmelsen och styrkan.
Nu har han växt upp, mognat enligt andras tycke. Stålmannen kan han inte längre bli. Han vet det. Men drömmen som han hade som barn, den lever kvar om än lite modifierad. Han vill fortfarande finna en vacker kvinna, han vill fortfarande bli framgångsrik och samtidigt vara en stark individ. Han vill finna lyckan.
Vägen dit är svårare nu. Den tycktes se så självklar ut då när han var barn. Nu är drömmen, visionen, suddig. Han famlar sig fram, letar bakom varje hörn. Desperat letar han. Samtidigt håller timglaset på att rinna ut.
Kommer han att nå lyckan innan hans tid är förbi och det är för sent?
När han var en liten pojke trodde han att han kunde bli stålmannen. Han trodde innerligt på att han kunde få den vackra pigan, berömmelsen och styrkan.
Nu har han växt upp, mognat enligt andras tycke. Stålmannen kan han inte längre bli. Han vet det. Men drömmen som han hade som barn, den lever kvar om än lite modifierad. Han vill fortfarande finna en vacker kvinna, han vill fortfarande bli framgångsrik och samtidigt vara en stark individ. Han vill finna lyckan.
Vägen dit är svårare nu. Den tycktes se så självklar ut då när han var barn. Nu är drömmen, visionen, suddig. Han famlar sig fram, letar bakom varje hörn. Desperat letar han. Samtidigt håller timglaset på att rinna ut.
Kommer han att nå lyckan innan hans tid är förbi och det är för sent?