Nu skall årets Pride äntligen avhandlas.
Nu när jag kan se på Prideveckan i retroperspektiv skulle jag vilja sammanfatta den på följande vis:
- Extremt intensiv. – Ordinarie arbete, frivilligarbete, events, fest och kompishäng.
- Ren och skär lycka och kärlek. Ett fluffigt lager av rosa sockervadd lade sig över Oslo under veckan. I Pridebubblan var folk vänliga och fyllda med kärlek. Den grådassiga, trötta heteronormen fick för en gång skull stiga åt sidan. THANK GOD för det. Gay var det självklara.
- Väldigt tuff och jobbig på det privata planet. Det tål att upprepas för er som har missat det, att denna blogg är sockertoppsversionen utav mitt liv (med några få undantag) och att bloggen är kraftigt censurerad ifrån svärta. Jag har också dåliga dagar.
Alla dessa tre komponenter gjorde att Pride år 2016 utan tvivel kommer att bli “one to remember”.
Ledlåten för mitt pride var denna gayiga låten – “Dance your pain away” med Agnetha Fältskog.
“Dance your pain away. Let there be rumors. Pay no attention. Lock your tears inside and show some pride.”
Prideveckan började med att jag, Sanna och Moa gick på Aksepts (som är en del av kyrkans stadmission) hagekonsert. Det är en trädgårdskonsert som Aksept anordnar i syfte att uppmärksamma hivfrågan.
Öppnandet av Pridepark
Moa hälsade på Erna! Det märks att Norge är ett litet land när en kan spatsera runt lite i Pridepark och träffa på statsministern.
Jag har fått stifta bekantskap med fine Olof genom Sanna.
Förfest nere vid en bänk nere i staden innan vi for på ett gammal museum där det skulle hållas fest!
Detta året var första gången som jag gick i paraden. Det vill jag göra flera gånger. Det kändes viktigt, än mer viktigt detta året efter det som skedde tidigare i sommar i Orlando. Paraden är kärlek i koncentrerad form. Vi behöver mer utav den varan i vår värld.