Potosí

Hej och välkomna tillbaka till bloggen.

Nu ska jag skriva om en väldigt speciell plats. Först lite bakgrund.

Potosí grundades 1545 av spanjorerna och under 1500-talets andra halva kom runt 60 procent av all världens silver från gruvan i cerro rico (det rika berget). Innan spanjorerna kom dit så utvanns silver från berget av ursprungsbefolkningen, som skapade vackra föremål av silvret till sina offerriter. Men så fort spanjorerna kom dit, så skulle det kapitaliseras på fyndigheterna snarast möjligast och snabbt växte det fram ett rikt gruvsamhälle i anslutning till gruvan. Ursprungsbefolkningen förslavades och tvingades arbeta i gruvorna. Många dog till följd av olyckor eller sjukdom. Lunginflammation var vanligt till följd av de snabba förändringarna i temperatur när man gick från djupa schakt med höga temperaturer till kyliga temperaturer uppe vid ingången till gruvan. Många dog även av kvicksilverförgiftning under förädlingsprocessen. Man beräknar att 8 MILJONER har dött mellan 1500-talet till 1800-talet efter att ha funnit massgravar.

Än idag så är gruvan en farlig plats att arbeta i. I en artikel som jag läste liknar man gruvan med en schweizerost efter all utvinning som skett under århundrandena, vilket leder till att det finns en risk för en total kollaps av gruvorna. Runt 30 personer dör varje år i gruvorna. Det kan röra sig om att man trillar ner i ett schakt, blir koldioxidförgiftad, för en elektrisk stöt eller blir lite för otålig när dynamiten inte smäller av. Utöver detta skadas många i arbetet, alkoholism är inte ovanligt och folk tuggar kokablad för att inte känna hunger eller trötthet. På sommaren kan det bli uppemot 42-43 grader varmt inne gruvan och “folk klär sig då som Tarzan” enligt vår guide.

Vår guide hade varit nära att dö två gånger till följd av koldioxidförggiftning och blev räddad av sin bror som drog ut honom och hans barndomsvän dog till följd av en olycka.

Jag hade mina betänkligheter huruvida det var etiskt att gå på en gruvtur. Några tjejer från vandrarhemmet frågade mig om jag ville hänga med dem på morgonen och jag var tvungen att fatta ett snabbt beslut på studs, utan att egentligen ha komit fram till vad jag tyckte om saken. Men jag beslöt mig för att tacka ja, utan att riktigt ha tagit ställning till det etiska. Nu i efterhand tycker jag inte att det var oetiskt. En del av pengarna som vi betalade för touren gick direkt till gruvarbetarna. Tourerna och turismen möjliggör för gruvarbetarna att hitta ett alternativt sätt att försörja sig på. Just vår guide arbetade endast vid ett fåtal tillfällen (för att hjälpa sin sjuka pappa) i gruvan tack vare att att han nu kunde arbeta till stor del med turism. När vi väl var i gruvan uppfattar jag det inte som att vi störde gruvarbetarna eller som att de tyckte var till besvär. De verkade snarare tycka att det var trevligt att få besök. Vi hade även med oss lite gåvor till dem som vi hade köpt på en marknad. Sedan om det är etiskt att ge cigaretter, läsk och kokablad till personer som kanske redan har en ansträngd hälsa, är kanske något att fundera över. Men det var dessa varor som var eftertraktade av arbetarna.
I anslutning till gruvan fanns ett bönerum. Här blandas katoliska riter friskt med riter från det andinska ursprungsarvet.
Gruvarbetarna är oganiserade i kooperativ och efter att ha arbetat ett tag får man rätten till sin egna lilla arbetsplats för att försöka hitta fyndigheter. Många vill arbeta i gruvorna trots de hårda arbetsförhållandena. Har man tur kan man nämligen tjäna väldigt mycket pengar. Men. Till priset av sin hälsa. Många dör unga, när de är 40-45 år gamla, till följd av lungsjukdomar och annat.

Man utvinner silver, zink, bly, tenn och koppar. Enligt vissa studier så har man bara 10 år kvar innan det inte längre finns något mer att utvinna. Många som arbetar i gruvan tror att utvinningen kommer att ta slut tidigare än så, om 5-6 år.
KLAUSTROFOBI fanns. I kombination med en rädsla för att typ dö till följd av att gruvan rasar in.
Denna gubbe kallades för “tío” som kan översättas till just gubbe eller fabror. Han har man tillbett i århundranden och det gör man än idag. Här samlas man även för festligheter inne i grottan, vid några enstaka tillfällen om året.

Kommentera | Comment

Laisser un commentaire

Votre adresse e-mail ne sera pas publiée. Les champs obligatoires sont indiqués avec *