Hejsan alla mina vänner! Först och främst vill jag be om ursäkt för att bildkvaliten inte håller samma höga standard som ni har blivit vana vid, vid det här laget, här på bloggen. Detta beklagar jag. Flera av bilderna här nedan är inte tagna av mig, utan av någon oprofessionell människa som jag inte kan namnet på. Nu har ni fått en förklaring till detta. Vi kan gå vidare och tala om mer väsentliga saker. t.ex. sätta det här inlägget i ett sammanhang.
Ni begåvade bloggläsare som kan lite spanska har kanske redan listat ut vad “el camino de la muerte” betyder. För er andra: “el camino de la muerte” betyder dödens väg. Tidigare skedde i genomsnitt runt 209 olyckor och 96 döda personer per år och den blev utnämnd till att vara världens farligaste väg. Numera finns det en nybyggd väg som är säkrare. Vägen används numera mestadels till att köra mountainbike av turister like moi.
Vi värmde upp med att köra på en lite tryggare väg först. Pre-curly Axel (you will understand what I mean in future posts, I promise)Beautiful landscapeBeautiful boy.24 juli 1983 dog mer än 100 personer på samma gång i en bussolycka. Alltså… det var så kul att köra mountainbike! Och det var väldigt kul att köra snabbt! Samtidigt var det lite läskigt så klart. Vilket ju inte är konstigt. Läskigt och kul är ju kusiner. Jag träffade dessutom två gulliga babes från Gran Bretaña.
Från Solön tog jag mig till La Paz, som de facto är landets huvudstad (även om Sucre är dess formella huvudstad). La Paz tillhör världens högst belägna storstadsregion med sina 3650 meter. Det är en häftig stad där gammalt möter nytt. I hög utsträckning så har man bevarat många traditioner från Inkatiden, där man fortsatt tillber andinska gudar och ägnar sig åt offerriter. Samtidigt som detta, så har man t.ex. det mest omfattande och moderna kollektivtrafikssystem med linbana. Jag gick på en free walking tour som var väldigt underhållande och intressant. Det mest spännande var att höra om det ökända fängelset San Pedro. Jag blev väldigt överraskad över att det ligger väldigt centralt, mitt i hjärtat av staden. Vanligtvis brukar man väl bygga fängelser lite mer avskilt? Fängelset är ansett som Sydamerikas tuffaste. Inuti fängelset finns inga poliser, utan allting styrs av de intagna själva. Penki styr var du hamnar. Mkt penki? Ja, men då kan du få en stor fin säng och kabeltv. Har du lite penki däremot, så kommer du att få leva under mycket povra förhållanden. Något som är besynnerligt är att familjemedlemmar till de intagna får röra sig ganska så fritt, in och ut. Detta leder till att det är enkelt för de intagna att få in det som de behöver för sin kokainproduktion. Det vita guldet är för övrigt en starkt bidragande faktor som har gjort fängelset poppis bland turister, som har gått på prison tours. Pulvret ska tydligen vara det finaste som finns att tillgå i hela världen. Numera är dock inte dessa tours lagliga längre, efter att en kvinna blev våldtagen inne i fängelset, när hon gick på tour. Jag fick höra om några turister som trotsade förbudet för en tid sedan. Väl inne i fängelset försvann deras guide bort och kom aldrig tillbaka. När turisterna skulle ta sig ut blev de ombedda av polisen att vända om och gå tillbaka in i fängelset igen. Polisen sa att de inte trodde på att de inte var intagna. De var tvungna att övernatta på fängelset och dagen därpå var de tvugna att betala en ansenlig summa till poliserna för att få lämna fängelset.
Vill du lära dig mer om fängelset kan du t.ex. lyssna på ett avsnitt av P3 dokumentär som heter “Svensken i Bolivia” som handlar om Jonas Andersson från Kungälv, som tillbringade 3 år i fängelset efter att ha åkt fast för att ha försökt smuggla ut knarkis från landet. Ett annat tips är boken “Marching powder” som handlar om en brittisk-tanzanisk man som också försökte smuggla ut knarkis. Boken är bannad i Bolivia. Troligen då den avslöjar hur tätt sammankopplat knarkhandeln är med den korrupta polisen. Här ser ni fängelset. Utanför köar släkt och vänner som ska in och hälsa på de intagna. Fui al mercado de las brujas. Jag begav mig till en häxmarknad som olika häxdoktorer driver, som kallas för yatiri. De säljer diverse häxbrygder ifall de har kärleksproblem. En brygd kan hjälpa dig både om du vill att någon ska bli förälskad i dig, eller om du vill att någon efterhängsen, kärlekskrank människa ska lämna dig ifred. Även torkade grodor, medicinplantor och allt annat man kan tänka sig behöva finns. Även avföring lama säljs. Man lägger lite avföring under fundamentet till sitt hus för att huset ska bli välsignat och besjälas. För stora byggnadsprojekt kan man behöva placera en liten lamababy. Enligt rykten så offras också uteliggare som ingen kommer att sakna, för riktigt stora byggen som är av betydelse. De små lamorna ska dö av naturliga skäl. Enligt vår guide så dödas inga små lamor avsiktligt för att användas i riter. Spanjorerna byggde en kyrka som även hade “hedniska inslag” som här, där vi ser Pacha Mama (moder jord inom den andinska cosmovisionen). Detta gjordes för att locka de otrogna med sin djävulusiska trosuppfattning, till kyrkan. De försökte sedan övertala dem att Pacha Mama typ är som heliga Maria, för att de skulle börja tillbe henne istället. Hotade med helvetet gjorde de också ( en gammal klassiker ju) utöver att lura dem att tro att deras själar var fast i kyrkan. Detta gjordes genom att fästa speglar i golvet i kyrkan. Ursprungsbefolkningen som aldrig hade sett speglar tidigare trodde att deras själar hade fastnat där i kyrkan. “Inga bekymmer” sa prästerna. “Det är bara att ta sig hit varje dag och be för din själ, så kanske den kan bli fri, och du slipper helvetet”. Fy fan vad de där conquistadorerna begick illdåd i Latinamerika. 1989 skulle påven komma på besök. De fick man bråttom med att färdigställa katedralen. Man började arbeta så gott som dag och natt och på 3 månader hann man bli klar. För att hinna klart i tid var man tvungen att göra en del avsteg från den ursprungliga planen. Kyrkan skulle t.ex. egentligen vara betydligt högre än vad den nu blev. När påvis väl kom på besök litade han inte på att konstruktionen skulle hålla och gick aldrig ens in i katedralen. En del blev ledsna över detta. Någon grät säkert en skvätt också. En annan kanske blev arg. Jag ville testa att åka linbana. Så då gjorde jag det. Alltså det var pampigt att få åka linbana högt över staden. Jag tog linbanan upp till grannstaden El Alto (Höjden) som ligger 4150 meter över havet.Bolivias svar på Coca Cola.
Det var många som rekommenderade mig att ta mig ut till Solön som ligger ute i Titicacasjön på den bolivianska sidan. Jag hörsammade denna rekommendation, vilket jag inte ångrar.
Jag tog mig över till Bolivia från Peru och hamnade i en liten turiststad som delar namn med en känd strand i Rio de Janeiro: Copacabana. Jag spillde ingen tid utan tog mig ner till hamnen direkt efter att jag hade införskaffat mig ett bolivianskt simkort (muy importante). På båten stötte jag på den gulliga fransman som jag också hade stött på när jag besteg la montaña de los siete colores.HelloVem bor där under trädet?Båtfärden ut tog runt en och en halv timme om jag minns rätt. Efter att jag hade lämnat ön skriver en kompis till mig på Instagram och undrar ifall konflikten mellan de olika sidorna på ön fortfarande pågår. Jag hade ingen aning om att där hade funnits en konflikt mellan olika grupper på ön. Tydligen så fanns där en linje som turister på inga villkor fick passera när han befann sig på ön. Så klart så skulle en kvinna ändå passera den där gränsen… Och enligt min vän så mördade dom henne då! Jag hade inga problem under min vistelse i alla fall och var helt ovetandes om det drama som tidigare har utspelat sig på ön. Det fanns mycket boskap på ön: lamor, alpackor, getter, åsnor och får. Vyn över sjön var otroligt mäktig. En söt alpacka <3Efter att ha vilat och duschat (och fått en rejäl stöt av den elektriska duschen, hjälp) så tog jag mig upp till denna utsiktsplats som var helt magisk. Man fick vacker vy över sjön och både den norra och södra delen av ön. Det var något med detta ödehus som verkligen tilltalade mig. Det var så fridfullt och vackert här. Alla som kom och hälsade på talade med låg, vördnadsfull stämma, som för att hedra platsen. Bu.Ön var en magisk plats i skymningen.Jag tog mig till ett ställe som skulle ha gott vegetariskt käk. Jag gick genom ett litet skogsparti i mörkret för att komma dit. Det var båda mysigt och lite läskigt. Mys och läsk brukar ju höra ihop. Iaf i min bok. Där stötte jag på tre brasileiros som jag kort hade växlat några ord med tidigare på båten in till ön och uppe på utsiktsplatsen. “Förföljer du oss?” frågade skämtsamt. De bjöd in mig att spela spel tillsammans med dem. Vi spelade “stapla klossar” (det där spelet där man bygger ett torn av små träklossar)och “uno”. Om jag minns rätt så vann jag allt som oftast. Vi hade mycket tid att slå ihjäl visade sig. 2 timmar tog det ungefär innan vi fick vår mat. Men det gjorde inget, vi hade väldigt trevligt. Det var 3 riktiga gulliga, stillsamma brasileiros som jag hade träffat. Utöver att spela spel tillsammans, hann vi även gå och titta på stjärnhimlen. Det var något alldeles extra. Man kunde se Vintergatan tydligt och klart.Dagen därpå påbörjade jag min vandring mot den norra delen av ön. Jag gick lite vilse först. Tanken slog mig att det skulle dröja innan någon skulle hitta mig ifall jag skulle råka trampa snett och skada mig. Ops. Men snart var jag tillbaka on track igen som man säger på English. Mesa Ceremónica. Enligt Google Internet så offrade Inkafolket både barn och djur på detta bord som användes vid ceremonier. Dessa precolombianska ruinerna kallas Chinkana som betyder labyrint på quechua. En gullig dam blev alldeles överlycklig när jag närmade mig henne där hon stod, intill ruinerna. Hon sa att det sedan två veckor tillbaka inte hade kommit mycket turister alls och att det så klart hade påverkat hennes affärer. Därför så blev hon otroligt glad över att se mig strosa ner från höjden mot henne. Jag köpte en flaska vatten och satte mig ner bredvid henne för att vila ett slag: Då började hon berätta om platsen som befann oss på. När jag sa att hon lika gärna skulle kunna jobba som turistguide, lyste hon upp som en sol och sa: “ja man har ju snappat upp ett och annat, när man har lyssnat på vad turistguiderna säger till turisterna när dom är här.” Damen följde mig en liten bit på vägen för att jag inte skulle missa dessa spåren i marken, som tydligen kallas för “Inkafolkens fotspår”( “las pisadas de los inca”). Jag frågade henne hur det kommer sig att de heter så och hur de bildades. Hon tittade mycket besvärat på mig och sa att hon inte visste. Hennes kunskap hade tydligen sina begränsningar. Men om hon vill så tror jag att hon hade kunnat bli en helt fantastisk guide! Jag sa till henne att hon inte skulle oroa sig, att jag skulle söka efter information på Google Internet. Det har jag nu gjort, men jag fann inget. Om du som läser vill hjälpa mig med att försöka finna svar på mysteriet med fotspåren är du mer än välkommen att göra en insats!Det var härligt att få gå på en liten hike och röra på sig! Jag hade som ambition att träna på morgnarna, men det har inte blivit “serni”.Jag tog mig mot den lilla byn som ligger på den norra delen av ön, för att ta båten in till fastlandet därifrån. Nere i byn hade man ställt till med fest! En dräng och en piga firade sitt giftermål! Festligheterna varar i regel i tre dagar. Det startar med en mässa inne Copacabana innan man åker tillbaka till ön för att fortsätta fira.
Från Puno tog jag en buss till Puno som ligger intill Titicacasjön. Puno var en ganska ful stad egentligen. Har du ont om tid kan du med fördel bara åka vidare. Har du gott om tid kan det dock vara värt att ta sig ut på sjön en sväng härifrån. Det är i alla fall ingenting som jag ångrar att jag gjorde! Även om sjön kändes ännu mäktigare att få betrakta från den bolivianska sidan av ön.
Jag gick på en på vegansk restaurang och stötte på en turist från Österrike. Världen är allt liten!! Vi dinerade tillsammans. Jag fick ÄNTLIGEN avnjuta en salchipapas, som är en snabbmatasrätt som skapades i Lima, men som sedan har spridit sig till andra länder i Latinamerika. Salchipapas är ett sammanslaget ord som betyder ungefär “korvatis” det vill säga ett ord där man slagit ihop orden korv och potatis (salsicha y papas). Jag tog mig sedan ut till Urernas (osäker på om man böjer på det sättet) flytande öar (las islas flotantes de los uros). Runt 2500 personer från ursprungsbefolkningen (los uros) bor på öarna som är skapade av en typ av vass, som efter en googlesökning tydligen tillhör kaveldunssläktet. Exakt vilken typ av “vass” från kaveldunssläktet som de skapar sina öar med lyckas jag inte reda ut tyvärr. Ni får gärna bidra med den kunskapen om ni vill göra efterforskningar. Även sina små båtar skapar de av denna typ av vass (totora på spanska). De har sedan även en tradition av att gifta sig i dessa båtar. Korta fakta: De talar ursprungsspråket aymara på ön, men alla kan spanska också.
Man livnär sig enkom på turism sedan 50 år tillbaka. Tidigare höll man även på med fiske.
Det tar ungefär ett 1 år, till 1,5 år att bygga en ny ö.
Man måste hela tiden underhålla ön med ny och fräsch vass, som man lägger ut var fjortonde dag ungefär.
Även husen är helt gjorda av vass, vilket gör att de är väldigt lätta att flytta på. Vill man ha lite kvällssol t.ex. är det bara att svänga runt på huset!På den första ön som kallades för “Amanecer” (“gryning”) vi kom till bodde det 8 familjer bestående av totalt 24 personer. Det var väldigt att fint att se dessa häftiga öar byggda av vass och det var intressant att höra lite om hur los uros lever och har levt på ön. MEN! Det var också fruktansvärt turistigt och de försökte med alla möjliga billiga knep att få oss att köpa saker från dem. Vilket man kan förstå då de helt och hållet livnär sig på turismen. Men det är inte angenämt att komma som turister när det känns som att de ser på en som en enda stor vandrande plånbok. Med det sagt så var det otroligt fint att ta sig ut på sjön och få betrakta öarna. Vi tog oss vidare till huvudön som hette Hanan Pacha. Där var det fest! Tyvärr så fick inte vi turister gå dit, utan vi fick hålla oss till ett särskilt litet område där det finns någonting att göra, förutom att köpa massa skit. Jag smög iväg lite ändå, bäst jag kunde för att kunna få se lite autencitet.
Hej och välkomna tillbaka igen! Efter att jag hade besökt Machan, började jag vandra tillbaka mot vattenkraftverket igen, där jag skulle ta en buss tillbaka till Cusco. Jag velade fram och tillbaka huruvida jag skulle stanna en natt eller ej i Santa Teresa, för att också bada i varma källor. Jag kom i kontakt med två damer ifrån staterna som skulle dit innan de skulle ta tåget, så jag hakade på dem helt enkelt!
Det här var en ljuvlig plats! Det var så avkopplande att bada i dessa varma källor!
Som ni kan se i denna trailer så är dessa (även Cusco stad) bad kända från tv!Denna frukt heter lúcuma och var inte särskilt god. El maíz morado. Lila majs.Jag testade chocle con queso – majs med ost. Det var inte gott. Rekommenderas inte heller. Vegansk ceviche på ostronmussling, på Green point rekommenderas dock! Det var otroligt gott!Dagen därpå for jag iväg på utflykt tillsammans med Zlatina! Här på bilden visar Zlatina stolt upp vårt fordon!Glada över att vara på utflykt tillsammans.Vägen upp till berget med de sju färgerna var inte lång. Men det var ändå en tuffare vandring än väntat. Detta till följd av den höga höjden. Vi hade rest på morgonen från en höjd på cirka 3400 meter och skulle nu på lite mer än 5000 meters höjd. Det märktes. Framför allt när vandringen var klar. Jag mådde dåligt resten av dagen faktiskt. Jag hade huvudvärk, mådde illa, var slö och trött. Cocablad hjälpte en del dock. Om ni ska besöka detta turistmål någon gång, så är det ett måste att stanna åtminstonde 2 dagar i Cusco innan!Så här såg berget ut!Så här kan berget se ut när man har tagit i med färgmättnadsreglaget i sitt redigeringsprogram!Berget blev poppis efter att National Geographic hade skrivit om det runt 2016 (om jag minns rätt). Innan dess kom det inga turister hit. 5036 meter över havet.Jag har lärt mig känna igen skillnaden mellan en lama och en alpacka! Detta är en alpacka. Nu måste jag bara läta mig skillnaden mellan en guanaco och en vicuña…På vägen hem fick vi detta till efterrätt. När jag berättade för Zlatina att vi äter detta till jul, blev hon chockad. Hon skulle kunna tänka sig att äta gröt en trött vardagsmorgon, men inte på julen. Den här frukten… Så god! Jag måste hitta den igen. Den är känd som den godaste formen av passionsfrukt och kallas för grenadilla.
Nu så kommer slutligen lite pics från den gamla bergstoppen a.k.a Machu Picchu! Eller Machan som jag föredrar att kalla den.
Mna tror att Machan är byggd runt 1440 och att den var bebodd fram till den spanska erövringen 1532. Spanjorerna kom aldrig hit och man tror inte att de hade vetskap om stadens existens. Efter spanjorernas ankomst föll platsen i glömska och återupptäcktes inte igen förrän i början av 1900-talet. Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983.Man uppskattar att runt 750 personer bodde här. Man tror att platsen fungerade som ett form av lantställe för inkan och hovet. Jag, bredvid ett av världens sju nya underverk.Dessa vattenspeglar användes när man vill komma i kontakt med stjärnorna och som en slags termometer, där man kollade av hur lång tid det tog innan vattnet avdunstade.Ta kontakt med mig om du ska hit. Jag har lite goda råd som jag kan dela med mig av.
När jag landade i Cusco så var jag lite villrådig och visste varifrån man skulle kunna ta en taxi in till centrum, varpå jag frågade en dam som såg snäll ut ifall hon visste. Då erbjöd hon mig att jag kunde åka med henne in till centrum gratis! Under den korta färden in till stan på runt 10 minuter hann vi ändå prata om en hel del: Spanien, Machu Picchu, höjdsjuka och annat. När vi skiljdes åt gav hon mig en stor kram! Det var minsann ett fint välkomande. Min första dag i stan ägnade jag mig åt att planera och ordna med biljetter för transport till Machiu Picchu. Så otroligt korkat. Just denna dag firades nämligen vintersolståndet genom en ceremoni som kallas för Inti Raymi, där man firar solguden Inti. Det missade jag. Under stora delar av resan har jag fått höra folk säga saker som “Var du i Cusco när Inti Raymi firades?”. Och ja, det var jag ju, vilket gör det hela ännu mer snopet. Så kan det gå.
Cusco är en mysig liten stad.Ett monument över inkan Pachacutec som var den viktigaste ledaren under Inkariket. Det ni ser i bild är inte en prideflagga utan stadens egna flaggaJag gick på en dålig free walking tour där vi fick titta på många murar. Inte visste jag att man kunde göra readings i cocablad!Under mina första två dygn i staden hade jag rejäla problem med höjdsjuka. Jag kände mig kognitivt slö, jag hade huvudvärk och svårt att sova. Inte blev mitt allmänstillstånd bättre av att jag grät floder och sörjde det attentat som hade ägt rum i Oslo. Fy. Fan. Men med tiden blev det bättre. Jag upplevde verkligen att cocablad hjälpte. Mycket vatten likaså.Jag träffade en karl som ville spå mig i runor i utbyte mot någonting, pengar, mat eller något annat. Jag erbjöd honom att jag kunde spå honom i handen i utbyte. Jag försökte skoja lite och säga att jag såg detta med readings lite som underhållning. Då tog han illa vid sig och menade på att, även om han själv är lite skeptisk också, så har det verkligen någonting som är på riktigt. Ni kan ju förstå hur nervös jag var, efter att ha fått en lång reading av honom på ett mkt seriöst sätt. När det sedan var min tur att spå honom, jag som är autodidakt och allt. Jag vingade det ganska bra även om jag kände mig illa tvungen att dra till med en nödlögn när jag såg att livslinjen var kortare någon tidigare skådad livslinje. “Me cuesta interpretar esta línea.” – “den här linjen är svår att tyda, herrn.” Opsie, hehe. Ni må tro att jag fick ett ångestpåslag när han då ville gå in på Instagram för att söka på hur man ska tolka hans linje!!! Som tur var fann han inget och kunde inte syna min bluff.
Hoppas att han lever och frodas idag. Nu lämnar vi trolldomen! Denna bild föregicks av en typ 7 timmar lång färd i en minivan från Cusco till ett vattenkraftverk, där man sedan kan man promenera längs med tågrälsen till Aguas Clientes, som är den by som ligger i nära anslutning till Machu Picchu. Resan till vattenkraftverk var skrämmande. Det var ingen säker färd. Vi var väldigt nära att krocka med tåget två gånger. Chauffören fick sig en tillrättavisning i alla fall. Sedan bad man en bön både en och två gånger när vi åkte uppe i bergen och när man såg den branta klippavsatsen och de små korsen här och var längs med vägen. Men jag kom fram till slut, safe and sound. Det var sedan ganska härligt att gå på en liten hike efter att ha suttit så många timmar i en minivan. Vägen till Aguas clientes var mer idyllisk än vad jag hade väntat mig. Hello!På vägen till Aguas Calientes träffade jag Zlatina och hennes nyfunna tråkiga kompis som jag vars namn jag aldrig lade på minnet. (Slöseri med hjärnkapacitet säger jag)Zlatina var jättegullig! Vi höll kontakten ett tag och några dagar senare for vi på en utflykt tillsammans till berget med de sju färgerna! PlátanosPå kvällen stötte vi på varandra igen av en ren slump! Då hade hon med sig sin vän.
Nu är det verkligen hög tid att börja skriva om resan som jag är på! Jag har nu rest i tre veckor och tre dagar redan. Vi tar oss tillbaka till Lima, Peru, där jag startade min resa. Resan till Peru var ganska. Jag flög från Köpenhamn till Heathrow, London. Därifrån tog jag ett flyg till Miami, för att byta till nästa plan som tog mig till Lima. Jag hade 1 h 25 min emellan flighterna i London, vilket var lite för lite tid. Heathrow hade likt Arlanda, också en kaosig situation efter återöppnandet efter covid-19. Jag var orolig över att missa mitt flyg och fick springa till min gate, efter att jag hade passerat säkerhetskontrollen. Till sist visade det sig att vi blev 30 min försenade till följd av att där var så många passagerere som inte hade hunnit igenom säkerhetskontrollen. Crazy. På flyget från Miami till Lima lärde jag känna en jättegullig kille från New York som jobbade som socialarbetare. Vi beslutade oss för att gemensamt ta en taxi från flygplatsen. Dagen därpå möttes vi upp och det ena ledde till det andra… Vi blev aldrig ett fulländat kärlekspar, men likväl goda vänner och spenderade våra gemensamma dagar i Lima tillsammans. Killens namn är Patrick.
Plaza MayorVi gick på en free walking tour som var väldigt avslappnad. den var inte så informationsrik dock. Men man fick handfasta tips om hur man t.ex. skaffar sig ett peruanskt sim-kort, vilket jag gjorde. Många äro de människor som är missnöjda med señor Castillo, som är landets president. Här har han fått smeknamnet ladrón som betyder tjuv. Korruption är ett stort problem i landet. En av de härliga sakerna med att befinna sig i en lite större stad, är att det ofta brukar finnas bra konstmuseum. Det fanns det även i Lima. Snurrande stolar fanns det också på just detta museum. Den som snurrar runt i bild är min vän Patrick. Ni kan vara lugna. Faran är över.Det startades en kampanj 1994 av två personer som hette Roberto Jacoby coh Mariana Sainz. Kampanjen kallades för “Yo tengo sida” vilket betyder “jag har aids”. I spansktalande länder gör man dock inte så stor åtskillnad mellan hiv och aids och man kan tänka sig att det även gäller om man lever med hiv utan att ha aids. Konstnären bad kända personer inom kulturens och sportens värld att bära tröjan. Målet var att minska avståndet till hiv och aids som allmänheten hade till ämnet. Eftersom att jag är en äkta bloggare, har jag valt att dela med mig av min frukost. Denna härliga kvinna tog hand om alla katterna i parken. Och det fullkomligt kryllade av de små liven!En kattälskande man satt och myste med en kissemisse.Jag & Patrick for till ett område som heter Barrranco, där konstnären funnit sin hemvist och trivs som fisken i vattnet. Oh happy day!En konstnär bjöd in oss till hans atelje där vi fick titta på denna ormen bland annat.Vi tog oss till Museo Larco för att titta på lite procolombianska konstföremål. Museet hade en avdelning med horkonst (läs erotisk konst). Smaskens!Museet hade en vacker trädgård som det var härligt att strosa runt i.
Dagen därpå tog jag avsked av min nyfunna vän, för att ta flyget till Cusco. Han är fortfarande den personen som jag har bondat starkast med under resan tror jag. Så otrloligt gullig person. Om jag någonsin tar mig till New York igen i livet (vilket jag tror) kommer jag definitivt att kontakta honom. <3
