Min kära vän Moa Hedman har gjort ett inlägg om resan till Islands toppar och dalar. Ni får en unik möjlighet att se resan utifrån ett annat perspektiv. Länken till inlägget finner ni här nedan.
Island – Dynjandi
Vi vaknade upp till ett svagt mullrande ljud, vattenfallet Dynjandi. Solen hälsade oss välkomna till en ny dag.
Ordet dynjandi betyder faktiskt mullrande eller dundrande. Ett passande namn då det dönade på rejält ju närmare vi kom det största vattenfallet.
Berit och Kristin
Vi stötte på näcken!
Frukost i morgonsolen.
Vi stannade till på ett kafé och myste med kaka och kaffe.
En kyrka från 1886.
Vi tog oss vidare mot den pittoreska lilla byn Ísafjörður som är regionens huvudort.
Vi stannade till vid det arktiska fjällrävscentrat som är ett forskningcenter som bland annat estimerar rävstammen i Västfjordrarna och forskar på hur turismen till Island påverkar fjällräven. Min älskade vän Grayson arbetade här under sommaren. Oturligt nog så var han inte på plats vid tidpunkten som vi besökte muséet. I centrat finns en liten utställning om fjällräven och ett kafé. Vi mumsade på soppa och drack te.
Här har vi en tvättäkta fjällräv!
På vår fortsatta väg runt Västfjordrarna fick vi plötsligt syn på en skylt som indikerade att det skulle finnas sälar. Vi stannade till och hoppade ut från vår bil och fick syn på dessa välmående sälarna.
Jag fick syn på ett par välmående flickor också.
På denna bilden ser ni två fagra, unga människor som njuter av ett varmt dopp i en het pool. Ingenstans på denna bild syns spår av den kraftansträngning vi genomlidit innan bilden knäpptes.
I närheten av denna poolen skulle det nämligen finnas en varm källa. Vi stannade till vid en bondgård och frågade en gammal försupen man om han visste vart källan låg. Han viftade lite med händerna och efter att vi hade mottagit hans vaga direktiv samt kastat ett getöga på kartan, begav vis oss upp för berget där källan skulle finnas. Länge levde vi på hoppet om att källan magiskt skulle uppenbara sig efter nästa backrön. Det gjorde den aldrig. Jag var måttligt irriterad och bitter eftersom att jag hade föreslagit att vi skulle ta med kartan, varpå mina följeslagare bedyrat mig om att det skulle vara obehövligt. När vi senare kom ner för berget igen, talade vi med bonden på nytt. Jag försökte enträget, på långsamt talad svenska, få honom att förstå min önskan och avslöja var källan låg. Gubben flaxade både hit och dit med händerna och ingav inget förtroende. Vi gav upp.
Men denna heta pool som vi till slut hamnde i, var inte fy skam. Plötsligt dök det upp ett sälhuvud ur vattnet när vi låg där och plaskade. Vi fick uppleva ett äkta naturfenomen.
Observera gärna bilden på hytten. Det är inte tillåtet att bajsa i poolen!
Snorres heta källa. Kanske världshistoriens största besvikelse. Om inte, åtminstone resans största besvikelse. Vi hade färdats långväga för att komma till denna poolen, på en stenig och brokig liten grusväg. Och det är inte den enda kontextuella förklaringen till att vi blev så besvikna! Här kommer en till;
Natten innan hade vi irrat runt i dimman med vår kära bil uppe i bergen och riskerat våra dyrbara liv för att sedan ta beslutet att rulla tillbaka ner för berget och övernatta. Vi vaknade upp blåfrusna och ville till varje pris finna en varm källa för att värma våra frusna kroppar.
Så. Nu kanske ni i alla fall någorlunda kan förstå av vilken magnitud som denna besvikelse var.
När jag berättade för Egill om vad som hade hänt skrattade han högljutt. Han menade på att det var oerhört naivt att tro att det skulle kunna gå att bada i vördnadsvärda Snorres källa, denna oerhört kända skald, som författat många av de mest berömda isländska sagorna. Jag, Moa och Lina menade på att det var småaktigt att inte låta folk bli omslutna av Snorres ande genom att få bada i hans pool.
Glymur foss – I närheten av detta vattenfall så la vi märke till att bilen hade börjat att luta. Lina tog situationen på allvar och stannade bilen. Vi kunde snabbt konstatera att främre vänsterdäck var punkterat. Jag och Lina bytade däck medan Moa såg det som sin uppgift att dokumentera skeendet. Jag förargades över att ytterligare en sak under denna resan hade gått snett. Förutom tidigare nämnda incidenter, så hade jag nyligen insett att min plånbok var försvunnen.
Skulle ni söka på google images på “ansträngt leende” så hade det inte förvånat mig om denna bilden hade dykt upp.
Hos uthyrningsfirman fick vi det förklarat för oss att det skulle bli billigare att själva reparera däcket. Hos den andra verkstaden som vi kom till, kunde de äntligen hjälpa oss.
Lina var mäkta stolt över att vi lämnade tillbaka bilen med en blinkande bensinlampa. Efter att vi såg att bilen nästan var tom på bensin när vi hämtade ut den, hade hon gjort det till sitt huvudmål att lämna in bilen med minsta möjliga nivå av bensin. Hon önskade att nästa sällskap som skulle hyra bilen skulle få känna samma frustration som vi gjorde. Jag stöttade henne fullt ut i hennes försök. Och se så bra resultatet blev!
Lina for hem till Svea och vi sa ajöken för denna gång. Jag och Moa spenderade vår sista dag på veganhak.
Vi tittade också på en utställning.
Och njöt av solen på en takterrass. Sedan for vi hem.
Detta var det sista inlägget från Island för denna gång. Må där bli många fler!
Ásgeir – King and cross
Hej mina vänner,
Medan ni spänt väntar på att det fjärde (och avlutande) inlägget om Island publiceras ska ni i dag få njuta av lite charmant, isländsk skönsång ifrån Ásgeir.
Varsågod och njut!
Ásgeir – King and cross
Island – Rauðasandur och Látrabjarg
Hej igen mina vänner,
Välkomna tillbaka till Island! Resan till Island är verkligen ett kärt minne som jag är säker på att jag kommer att minnas för resten av mitt liv. När mörkret faller och vardagen tränger sig på, är det fint att minnas tillbaka till denna ljuva delen av sommaren som gick.
I dag ska vi besöka den röda stranden, Rauðasandur och fågelberget Látrabjarg.
Första anhalten är dock detta strandade skeppet från 1912 som byggdes i Norge.
Garðar BA 64 heter det och är Islands äldsta skepp i stål. Skeppet håller nu på att långsamt rosta bort.
Ett litet kafé.
Vi färdades i bergen på en brant, liten grusväg på serpentinvägar med extremt skarpa svängar. Till sist kom vi fram till målet, Rauðasandur.
Detta var en väldigt harmonisk plats. Precis lika harmonisk som denna fagra kvinna utstrålar att den är. Vi tog en liten tupplur i gräset. Vi hörde vinden vina och havets avlägsna brus…
Harmony.
Love.
Vi stannade till vid Hnjótur gård och betraktade gamla flygdelar som är kvarlevor från tiden då USA hade trupper på Island.
Vi kom fram till Látrabjarg som överraskade oss med sina dramatiska klippavsatser.
Fratercula arctica – den lilla arktiska brodern.
Látrabjarg är Europas största fågelberg. Berget är hem åt bland annat lunnefågeln, havssula, sillgrissla och tordmule. Látrabjarg är en viktig plats för häckning, särskilt för tordmulen. Här häckar varje år 230 000 tordmular i juni till juli. Det är 40 procent av hela världspopulationen.
“Wait! Why did you come here? Go away!”
Vi stannade till vid en plats som heter Reykjafjarðarlaug. Här fanns både en varm pool och en varm källa.
Vi njöt av livet.
Det blev natt och alla barnen gick och lade sig. När de sedan vaknade upp, gjorde de det till ett mullrande läte, Dynjandi!
Fortsättning följer… | À suivre… | Continuará…
Island – Gyllene cirkeln och Guðrúnarlaug
Hej igen mina vänner,
Som bilden här ovan illustrerar har vi kommit till del två i serien av reseinlägg ifrån resan till Island. Önskar ni att se alla inlägg ifrån Island samlade är det bara att klicka på taggen Island som ni ser till höger under kategorin Populära taggar.
Efter att vi hade firat ett fantastiskt Pride tillsammans vaknade vi upp på söndagen, redo för att påbörja vår bilfärd norrut. Föga anade vi den morgonen att ett antal missöden skulle sätta vår vänskap på påtagligt prov.
Det började med att jag ringde till biluthyrningsfirman och bad om ursäkt för att jag skulle komma lite sent till den avtalade tiden för upphämtning av bilen. Svetten började rinna till och forsla ut ur mina porer när de sa att de inte kunna hitta min bokning. Hela bokning var redan betald i förväg. Efter att jag gett dem ytterligare uppgifter hittade de till slut min bokning. “You should have picked up the car one week ago”. I sådana här tillfällen blir jag ganska så lösningsorienterad och bad honom genast om förslag till lösning och frågade om de hade några andra bilar som var outhyrda. Det hade de inte. Det såg mörkt ut. Jag höll att allvarstungt möte med Lina och Moa och förklarade situationen. Efter ett par timmars försök att hitta en annan bilfirma som kunde hyra ut en bil till oss var vi alla lite molokna. Till sist gav de påtryckningarna som jag hade utövat resultat. Uthyrningsfirman där jag ursprungligen hade bokat en bil insåg till slut att de skulle få lite mer arbetsro om de “löste kunden” så att säga. Nu kan man ju tro att allt var frid och fröjd och att mitt klantiga “lapsusbeteende” skulle ha upphört där. Icke sa Nicke! Precis när jag var i färd med att fara till bilfirman hittade jag inte mitt körkort… Moa röt till. Nu var måttet rågat även för en annars så tålmodig dam som henne. Jag överraskades å det grövsta av Linas tillsynes outömliga reservoar av tålamod och förståelse. Men även den reservoaren skulle sina, vid ett senare tillfälle utav resan. Men mer om det i ett senare inlägg. Lina hade med sig sitt körkort och vi kunde till slut efter mycket om och men, att komma iväg.
Innan vi for norrut mot Västfjordrarna ville vi ta oss en tur runt den så kallade gyllene cirkeln, en traditionell turistrutt som innefattar nationalparken Þingvellir, Geysir och Gullfoss. Här ovan ser ni en bild ifrån Þingvellir som var vårt första stopp.
Falleg stelpa
Här hölls Islands första riksmöte. Efter självständigheten firade man på den här historiska platsen. Stora delar av bröderna Lejonhjärta spelades in här. Þingvellir ligger precis där de eurasiska och nordamerikanska kontinentalplattorna möts.
Geysir – Här stod vi och väntade hur länge som helst för att lyckas få denna nedrans geysirn att fastna på rörlig bild.
Till följd av mitt misslyckande bifogar jag här istället videon som jag tog 2016-18 jan Kl: 14.03.
Gullfoss – Det var mäktigt att få se denna urkraft under sommartid. Upplevelsen skiljde sig åt i jämförelse med sist jag var där, under vintertid.
Då såg det ut så här.
Efter att vi besökt Gullfoss begav vi oss norrut.
Vi stannade till vid vår allra första varma källa. – Guðrúnarlaug
Den här varma källan är omnämnd i Laxdæla, en av Islands mest kända sagor och det verkar som att den användes ganska så frekvent på den gamla goda tiden. 
Underbara Lina hade kört långväga för att hämta det trangiakök som ni ser på bilden. Det var en ynnest att kunna tillaga varm mat varhelst vi stannade till.
Vacker flicka.
Lovely girl is contemplating. She is thinking about the meaning of life.
Jag lämnar er för denna gången, med detta märkliga väsen gjort av sten.
Continuará… | To be continued… | Fortsättning följer…
Island – Pride och Reykjavik
Hej alla min vänner,
Nu var det ett tag sedan sist vi hördes! Sedan sist vi hördes har jag flyttat till Stockholm och börjat på psykologutbildningen. Jag har det bra. Men jag har haft det fullt med att acklimatisera mig och fokusera på studierna och annat. Men jag lovar, bloggen och skrivande i annan form skall prioriteras. På tal om skrivande i annan form så har jag börjat att skriva lite dagbok igen. Det är en fantastisk källa till kreativitet att skriva dagbok och en gyllene möjlighet att till självterapi. Kan varmt rekommenderas. I mina ungdomsår var jag väldigt duktig på att skriva dagbok. Jag ska försöka skriva med lite jämna mellanrum nu med, i vuxen ålder. Nog om mitt skrivande!
I dag ska ni få njuta av en kraftigt censurerad och skönmålad dagbok, kan man säga. Det vill säga denna bloggen. Men ibland kan också stunder i livet överträffa de skönaste av drömmar. Jag skulle vilja drista mig till att säga att resan som jag, Moa och Lina gjorde till Island gjorde just detta. Resan började med att vi firade Pride i Reykjavik.
Jag begav mig mot ön i förväg. Lina och Moa skulle anlända dagen därpå.
Jag hade sett så ofantligt mycket fram emot denna resan. När jag väl var på plats minns jag att det kändes lite som att komma hem. Eftersom att Reykjavik är en liten stad och eftersom att jag nu var här för tredje gången, hade jag spenderat tillräckligt mycket tid i staden för att den skulle kännas familjär.
Jag skrev på en namninsamling för att stoppa valfisket.
Alþingi – Alltinget
Jag besökte en utställning av Ragnar Kjartansson vid namn “Gud, jag mår så dåligt”
Sedan besökte jag Ásmundur Sveinssons skulptursamling.
Det var ljust, soligt och varmt denna torsdag. Jag vill minnas att jag kände mig oerhört avslappnad när jag promenerade på hamnstråket den aftonen.
Min strapats tog mig hela vägen ut mot den lilla ön Grótta och dess fyr. Vid lågvatten är ön ansluten till fastlandet genom ett 300 meter långt näs.
Tack vare en god efterforskning innan jag for till Island, så fann jag denna lilla varma källan. Där doppade jag mina frusna fossingar innan jag begav mig tillbaka mot Reykjavik.
Nattens eskapader förblir en hemlighet. Det jag kan säga är att det var magiskt.
Dagen därpå mötte jag upp med Moa Mikaela som hade anlänt till ön. Som ett gammalt trött träsktroll som hamnat på villovägar (jag var sliten efter en lång natt) närmade jag mig långsamt henne.
Moa Mikaela och jag checkade in på vår kära camping. En eko-campig med högt fokus på miljön som innebar fokus på vattenbesparing, återvinning. Det sistnämnda gällde även mat till min, Moa och Linas stora glädje. Det innebar att i princip alla maträtter som vi tillagade var gratis. Prisad vare Gud.
Våra små tält hade vi köpt för cirkus 150 nok på vårt älskade Rúmfatalagerinn som i de skandinaviska länderna går under namnet Jysk. De var små men bedårande.
Den vackra pärlan Lina anlände till ön!
Dagen därpå var det Hinsegin dagar! Det vill säga Pride!
Två betts!
Denna prästen ifrån Fríkirkjan välsignade alla i paraden och gjorde korstecknet.
En lycklig kvinna i sina ungdomsår.
Två människor som fattat tycke för varandra.
En känd mans bostad.
Vi traskade runt i Reykjavik och Egill (mannen som ni såg i bilden tillsammans med Lina) förklarade allehanda saker om staden.
Här är han igen! Denna gång i close-up! Denna vackra människa är en tvättäkta lavahunk!
Vi hade en fin kväll hemma hos Egillis.
Nu är det slut i rutan! I datorrutan, mobilrutan eller surfplattsrutan. Kalla det vad du vill! Inom kort återkommer jag med del två av resan till Island!
À suivre… | Continuará… | Fortsättning följer… | To be continued… |