Exige la abolición de la censura homosexual en Rusia

Una petición que escribí hace algunos meses como deberes sobre un tema que sigue siendo muy relevante.

Hace unos meses el primer ministro de Rusia, Vladimir Putin firmó la ley que castiga difundir “propaganda homosexual” en el país. El texto legislativo tiene una vaga definición y nadie sabe exactamente como esta decisión va a afectar a la comunidad LGTB del país. No obstante, según los activistas gay en Rusia, aunque la ley aparece enunciada como una herramienta de las autoridades para proteger a los niños de los homosexual, la ley tendrá la función en práctica de impedir a los homosexual manifestarse, organizar actos políticos, protestas y utilizar los medios de comunicación para difundir su mensaje, si estos actos proporcionan una imagen neutral o positivo de ser gay. Desde ahora, cualquier símbolo gay o indicio de homosexualidad será sancionado.

Ahora viven los homosexuales con el miedo de ser castigados, por ser abiertos con orientación sexual en público. Esta ley aprobada significará que un aumento del estigma de ser gay producirá aun mayor aislamiento en un país donde homosexualidad es considerada una enfermedad entre la gran mayoría de la población.

Firma esta petición y ayúdanos a pedir al gobierno ruso derogar esta ley.

Kommentera | Comment

Guía turística a Kauna, Litaunia

Lituania probablemente es el país más desconocido entre los países bálticos. Sus vecinos, cuyas culturas se parecen mucho a la de Lituania, son países más populares entre los turistas.

Una explicación podría ser el hecho de que las capitales de Estonia y Letonia están situadas en la costa mientras Vilna, la capital de Lituania, está situada al borde de la frontera bielorrusa. Me atraía más ir a Lituania, que era más un territorio desconocido en comparación con sus vecinos, que son destinos populares entre los suecos.

Quería saber cómo era un país que es miembro de la Unión Europea y que es, por un lado, una joven democracia que se ha transformado a una sociedad moderna y que, por otro lado, todavía tenía que luchar contra la pobreza que todavía afecta a una gran parte de la población. También había leído de la implantación de la ley contra “homopropaganda” que habían introducido hace más o menos 5 años. La influencia católica que estaba vinculada con la ley y la homofobia aceptada entre los ciudadanos también era una cuestión que me parecía interesante.

Toda esta información despertó mi interés por este país báltico. Cuando vi una oferta por internet de que podría ir al país por aproximadamente 20 euros, ida y vuelta, simplemente me pregunté; ¿por qué no?

Semanas después aterricé en el aeropuerto de Kauna, la segunda ciudad de Lituania. Cuando entré en la sala de llegadas, tuve la sensación de que me había trasladado en el tiempo, quizás a los años sesenta. El interior del aeropuerto simple, el marcador de las llegadas antiguo y la naturaleza fuera del edificio que se parecía a la de Suecia; todo esto me impactó mucho. Las combinaciones entre todos estos sentimientos que me golpearon, me provocó a la vez, una emoción de temor y fascinación. Mi corazón empezó a latir con una frecuencia más alta y estaba vivo. 

Como Lituania todavía es un país relativamente pobre, los precios son muy favorables para el turista. Te permite disfrutar de tener la posibilidad, de por fin, en tus vacaciones, ir a los mejores restaurantes sin que te cueste un riñón. No vayas a los restaurantes occidentales donde la comida se parece a la comida de tu país materno. Siempre es más interesante probar la comida de la región en la que estás, ¿no? Uno de los lugares mas populares para comer y beber en Kaunas está en los alrededores del barrio antiguo de Senamiestis. “Miesto Sodas” es considerado uno de los restaurantes mejores de la ciudad. Es una alternativa que puedo recomendar. Los camareros llevaban trajes tradicionales y había un ambiente muy hospitalario. La comida se parecía a la comida tradicional de Suecia. Sirvieron comida del campo; simple, saciante y rica . Una parte del plato consistió en carbohidratos, otra carne y otra verduras. Era el tipo de comida que supongo que mis antepasados comían cada día después de trabajar en la granja todo el día hasta tarde, “el modelo del plato” en la granja todo el día hasta tarde.

Sólo estuve en Kaunas durante algunos días. Sin embargo, estos días fueron suficientes para hacerme una pequeña idea de la ciudad y orientarme bien. Aunque es la segunda ciudad del país, es pequeña y compacta. En poco tiempo podía orientarme sin dificultades en los barrios más céntricos.

Caminando por el centro de la ciudad vi edificios y esculturas modernas. El paseo Laives Aleja es un ejemplo de ello. Es la principal calle comercial de la ciudad. Es un paseo impresionante lleno de influencias occidentales como restaurantes de comida rápida. A un tiro de piedra te encuentras con el barrio antiguo de Senamiestis con arquitectura similar a cualquier barrio antiguo en Europa. No fue una experiencia extraordinaria caminar por sus calles sino una experiencia muy agradable. Cuando me alejé del centro me encontré con otra, nueva sensación; con la que completé mi imagen de la ciudad. Vi casas viejas agrietadas, muros derruidos, fachadas descoloridas y muchos años de historia, y con la impresión de estar ante los restos de un pasado soviético del que el país parece querer escapar. Más tarde me encontré aún más con la impronta histórica que siempre parecía presente y que había formado este lugar. 

Si por un instante dejas a un lado la ruta convencional turística, vas a quedarte con una visión más integral.

Visité la iglesia “Prisikėlimo bažnyčia”, la iglesia de la resurrección de Jesús, un sitio marcado por la historia.

La idea de construir la iglesia surgió en 1918. La iglesia llegaría a ser un homenaje al Señor para expresar el sentimiento de gratitud que se sentía después de que el país había conseguido su independencia.
Por las expensas elevadas, el diseño final no fue aprobado sino hasta en 1933. Cuando se había alcanzado el punto en que la obra casi estaba finalizada, la Segunda Guerra Mundial estalló. Durante la ocupación de los nazis, las autoridades usó la iglesia como un almacén. Después de la guerra y al comienzo de otra ocupación, esta vez de la Union Soviética, el gobierno confiscó la iglesia. Stalin mandó que se transformara la iglesia en una fábrica de radio. Después del despertar nacional en 1988 y poco después, con la liberación de la opresión soviética con el proceso de independencia, se podía empezar el trabajo de finalizar la construcción. En 2004 se había acabado las últimas restauraciones de la iglesia.

Antes de irte a Kauna o a otra parte del país sería aconsejable que leas textos sobre la historia del país así que puedes percibir y asimilar lo que encuentres y captar el momento. Si te interesa más la historia, hay un museo de la historia del país enfocado en las guerras que han sufrido. El museo se llama “Vytauto Didžiojo karo muziejus” que se puede traducir a “Vytautas el gran museo de guerras”. La entrada costó entre 50 céntimos y 1 euro si no recuerdo mal. Fuera del museo hay un monumento en conmemoración a las víctimas de la resistencia durante la ocupación soviética.

 Si te interesa el arte, hay varias exposiciones temporales en la ciudad. Cuando estuve en Kauna fui a una exposición que estaba dentro de la torre del castillo de la ciudad. Había esculturas y pinturas del famoso equipo de baloncesto del país; el Zalguiris Kaunas, que parece ser una institución en Europa, por lo que mis amigos deportistas después me han contado. Otra exposición que visité fue la del museo del diablo. La exposición cuenta como se ha interpretado el papel del diablo de acuerdo a historias específicas,desde el pasado hasta hoy, tanto en Lituania como en el resto del mundo. En el museo reside la colección más grande de objetos vinculados con el culto al diablo.

Kauna es una ciudad para perderse en el ambiente del pasado y lo moderno, para embeberse, comerse, las impresiones que te induce.

Kommentera | Comment

Robert har tappat bort sitt kärleksbarn

Robert var i parken med sitt älskade lilla barn. 

Plötsligt försvann Roberts älskade barn och Robert tittade oroligt runt omkring sig. 

 “Öhhhhh! Mitt barn, min baby! Var är döö?? Du får godis när vi kommer hem, kom då! Nämön, öhh, oj, oj, oj. Vad kan hända nu då?”

Tönk så öh han borta för alltid… herregud, vad gör jag?”

Efter att ha letat i flera timmar så lägger sig Robert ner för att vila, helt utmattad. Han är utom sig av rädsla för vad som kan ha hänt hans kärleksbarn.

“Öhhhhh! Jög örkar inte merr….”

“Öh…”
Robert orkade till slut inte att hålla ögonen öppna och faller i sömn.
 

Con constancia se gana el cielo

Durante un año y medio he bombardeado a los políticos de mi ayuntamiento en Suecia con mensajes exigiendo que aprueben que la gente pueda entregar sus propias propuestas políticas. Primero hablé con el director del consejo que no era la persona más complaciente de nuestro mundo. Según el, esto no sería necesarío porque no habría suficiente participación ciudadana. Por el contrario, yo pensaba que mi propuesta permitiría que la gente pudiera involucrarse más facilmente.
Mientras, seguía intentando influir a otros políticos y al final, ayer aprobaron una moción que pusieron los socialdémocratas en una asamblea.  
Me siento contento y orgulloso de que el ayuntamiento vaya por buen camino, hacia un sistema más democrático en el cual se valora las opiniones e ideas de los ciudanos. 

Medborgarförslag

Under ett och ett halvt års tid har jag lobbat för att medborgarförslag skall införas i Båstads kommun. Jag pratade först med den icke så tillmötesgående ordförande i kommunfullmäktige som inte verkade vilja lyfta ett finger och som bland annat skyllde över frågan på ett bristande engagemang bland kommuninvånarna. Bättre respons fick jag dock ifrån andra politiker – Miljöpartiet tog först upp frågan, vilket tyvärr inte ledde någonstans. Senare tog Socialdemokraterna upp tråden om medborgarförslag igen och igår röstades deras motion igenom. 
Jag är glad och stolt över att ha kunnat påverka kommunen i rätt riktning, mot en mer demokratisk kommun där kommuninvånarnas åsikter och idéer värdesätts på allvar.
 
Detta meddelandet gjorde mig väldigt glad:
 
“Hej Axel!
Idag på Kommunfullmäktige gick motionen igenom om medborgardialog. Gå in på kommunens hemsida och titta på dagens möte ärende nr 9. Jag nämner ditt namn att motionen kom till efter ett mail från Axel:)
Ha det bra och nu kan du skicka in medborgarförlag.
MVH Ingela (S)”
 

Minnen ifrån Umas första resa till Marocko

 jag tog en bild på mig själv i limon när ryan gosling köpte lite take away frappe!!!!!
 en mindre rolig sak hände när vi besökte den välkända piccadilly circus!! FEMTI GRADER VAR DET!!!
 en okänslig paparazzi fångade mitt svaga ögonblick. “men sluta då!! ser ni inte att hon behöver hjälp?!” skrek ryan medan hans chaufför ringd ambulansen
 jag har inte berättat detta för er tidigare pga min obotliga ödmjukhet men jag är faktiskt världsbäst i henna design!!!!
 besökte den välkända “gula krukan”!!!!! svårt att fånga på bild hur fantastiskt fascinerande den faktiskt är!!! rekommenderar er alla VARMT att åka till marrakech och bevittna krukan IRL
 fina pojkar fanns där med!!!!!! oj o jo j   j j j jj j j j j hå hå!

Marocko del 5 – Chefchaouen

 En dag så åkte jag ut till staden Chefchaouen – Den blå staden. Trots att det tog runt fyra timmar att ta sig dit ifrån Fès så var det verkligen värt det. Denna utflykt var bland det bästa på hela resan, det var så vackert. Det var en avslappnad miljö i staden, försäljarna var lugnare och stadskärnan var mer kompakt och överskådlig. Den vackra arkitekturen var nog dock den största behållningen. Nedan så kommer ni nog förstå varför.
Ingången till medinan.

 Chefchaouen ligger i nordvästra Marocko. Jag blev förvånad över hur många som talade spanska i staden. Här talade en mer spanska än franska tror jag. Detta beror ju dels på närheten till den Iberiska halvön och Spanien men framför allt på att denna del av landet varit ockuperat av Spanien.

Jag avnjöt en härlig kofta.

 
En ung konstnär satt och knåpade på sitt verk.
 
 
 
Jag började att bestiga ett litet berg för att komma upp till toppen där det låg en spansk moské, för att få utsikt över staden.

På väg upp för berget så frågar en ung kille mig vad klockan är. Denna konversationen fortsätter sedan och han följer med mig upp emot berget fastän jag inte bett om sällskap. Jag anar att han vill ha pengar senare för att han har “guidat” mig. 

 Väl uppe vid den spanska moskén så försöker han övertala mig till att gå med honom till han och hans familjs hus för att se på deras marjuanaplantage. Jag tackar vänligt men bestämt nej till det. Hade även läst på internet att de fungerar så, att en del lurar med turister hem till sig och sedan nästan hotar de folk till att handla knark av dem. 
Det fanns många mysiga katter!

Nu blir det farligt! En galen kvinna eller man springer rakt emot mig! Hjälp!

Jag märker ingenting och hen närmar sig med stormsteg!

 Den historian lämnar vi öppen och tittar istället in den här pojken som suger med sin blick!

 Akrobatiska ungar fann jag med. Titta på den lilla pojkvaskern! Han var duktig.

 Otra puerta dedicada a Manel. – Yterligare en fin port dedikerad till Manel.

Kommentera | Comment

Mer än ett språk: Spanien

Det finns många människor i Sverige som inte har vetskapen om att det faktiskt existerar 4 olika språk i Spanien. Dessa är galiciska som talas i Galicien, baskiska som talas i Baskien, katalanska som talas i Katalonien (där jag bor) och slutligen kastiljanska – eller spanska som man oftast kallar det för i Sverige. En del hävdar även att valencianskan i Valencia är ett eget språk andra att det är en dialekt. Än så länge är valencianskan i vart fall inte erkänt som ett eget språk. 
 
 UR har gjort ett bra program om Spaniens språk och hur den politiska situationen ser ut gällande de olika språken – ett minst sagt känsligt ämne, inte minst här i Katalonien där jag bor.
 
Kataloniens flagga.
 

Spännande hemfärd ifrån Marocko

Delar ifrån dagboksinlägg, skrivet kl 16.25, 21 sep, 2013

…så bar det sedan i väg först mot tågstationen och sedan skulle jag ta en större taxi därifrån till flygplatsen. Jag satte mitt bagage ovanpå taxin där det fanns ett utrymme för bagage. När jag sedan anlände till tågstationen glömde jag ta av bagaget! Jag insåg detta cirka tjugo till trettio sekunder efter att jag hade hoppat av. Då var det redan för sent! Taxichauffören hade redan åkt i väg och jag ser ingen taxi med blå bagage på taket. Första reaktionen var nu ren och skär panik. “Nej, nej, nej, nej, nej!” skrek jag högt och hela kroppen skakade. Planet gick om cirka 2-2.5 timmar. Jag såg framför mig hu min taxi irrade runt i storstaden Fès. Jag tittade frenetiskt runt och försökre utvärdera hur stor chansen var att han återvänder. Jag frågade en kille. “Det beror på” blev hans svar till om hur stor sannolikheten var att taxin kommer tillbaka. Jag valde att tro på den goda människan och jag hade träffat så många vänliga människor i detta land som hjälpt mig att kunna göra det. Så jag trodde han skulle komma tillbaka. Om han nu upptäcker att min väska ligger på bagageutrymmet på taket det vill säga!

Ytterligare en man kom fram till mig och frågade om jag ville ta en taxi. Jag tydde mig till honom och berättade för honom vad som hade hänt på tafflig franska. Tack gud för franskan för övrigt. Han tog mig bestämt men snällt i armen och vi gick bort till hans kollegor. Han förklarade situationen för de andra. Alla engagerade sig och han berättade att jag var tvungen att ta mig till polisstationen. Jag sa att jag ville vänta ett slag till, ifall att mannen återkom. Det gick han inte med på. “Nej du måste åka nu! Han arbetar. Du åker med honom där. 30 dirham blir det.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg hur alla som stod där bara framför mig bara ville mig väl. Så jag satte min tro helt till dem. Mannen som körde mig till polisstationen var så vänlig och förstående. I taxin bad jag till Gud, till Allah och det gav mig faktiskt tro och hopp att allt skulle ordna sig. Ordnar sig gör det alltid, bara på lite olika sätt. Jag insåg att jag hade tur som hade kamera, dator och pengar i tygpåsen. Passet och biljetten låg dock i väskan. Vilket innebar att jag skulle vara tvungen att boka ny flygbiljett, ta mig till svenska ambassaden som troligtvis skulle finnas i Rabat. Jag hade mina bilder. De snälla människorna utanför tågstationen och chauffören som kört mig dit hjälpte mig att känna mig trygg i situationen som jag befann mig i.

På polisstationen satt chauffören och väntade på mig medan jag på franska/engelska förklarade för männen om den lilla informationen som jag hade. Jag hade inget nummer på taxin, inget nummer på nummerplåten, ingen mobil att ringa till. Jag betvivlade starkt att jag skulle kunna känna igen taxichauffören på ett foto. Det såg dystert ut. Jag fick prata med en kvinna i telefon som talade engelska eftersom att min franskan inte räckte gott till att förklara alla detaljer. Efter det samtalet började min chaufför att le och nästan skratta. “Du har haft tur!” Säger han. Jag förstod inte, men anade att det löst sig, men vågade inte tro det. Jag frågade försiktigt vad det var som hade hänt. Den andra taxichauffören var redan på väg hit berättade han. Jag blev så otroligt lättad och kände en sådan tacksamhet. Jag ville tacka gud. Jag tackade alla på polisstationen flera gånger om och tog i hand. När chauffören kom tackade jag honom också, gav honom 20 dirham och sedan körde den andra killen med den stora taxin mig till flygplatsen. Han körde som en galning, allt för att jag skulle hinna i tid. Jag insåg att marginalerna fortfarande var på min sida. Men det gällde att jag skulle vara snabb när jag väl kom fram till flygplatsen. Jag tackade min gode chaufför igen och vi satt och småpratade lite och hade verkligen kemi, vi två. När vi kom fram till flygplatsen tog han min väska och följde med mig in till flygplatsen. Jag gav han 20 euro och sedan insåg jag att jag skulle komma att hinna trots allt. Så nu sitter jag här på flyget hem igen, tacksam.   

En taxi som denna var det som jag åkte med när jag glömde bagaget på det lilla utrymmet som ni ser ovanpå bilen.

Kommentera | Comment

Bjäre chips

Detta här ovan är Bjäre chips. Har ni inte provat dem så gör det. Finns de inte i din butik – kräv att de köper in Bjäre chips. Värt att nämna är att de inte använder någon palmolja i processen – något många andra chipstillverkare gör och döljer under det mer tvetydiga ordet vegetabilisk olja. För att tillverka palmolja skövlar man regnskog långt borta i fjärran länder. Chipsen är lokalproducerade på svensk rapsolja och så är de ju fantastsikt goda! 

Jag har berättat om de goda chipsen för min käre vän Moa som jag ju umgås mycket med här i Barcelona. Jag hade lovat att ta med mig en påse hem ifrån min lilla resa hem till Sverige. När jag så återvände till Barcelona ville jag så gärna att mina rumskamrater också skulle få smaka lite på chipsen. Det skulle visa sig vara ett stort misstag! De gamarna åt ju upp nästan allt! Kvar blev inte många chipsbitar att bjuda min vän på. De borde ju ha förstått att man inte så gluspskt kan stoppa i sig en delikatess som Bjäre chips ju faktiskt är. Å andra sidan var det glädjande att de uppskattade chipsen ifrån min hembygd som jag är stolt över. De utbrast “Qué rico!”, “Son buenísimas!” och andra vackra ord. Nu återstår det enda alternativet för mig att bedja till mina föräldrar att de skickar ner en påse eller två så att Moa kan få smaka på de goda chipsen.

Kommentera | Comment