Hjälp mig.

Se mig.
Se mig. Den jag är.
Älska mig. Som den jag är.
Låt mig släppa. Mina begär.
Låt mig bli nöjd. Med det jag har.
Få mig att varva ner. Finna ro.
Hjälp mig njuta.
Utav dig. Utav oss. Utav livet.

Escapism

He was continuously looking for his haven. Where is love and affection? Where can he go next to stimulate and at the same time ease his mind?
He is in a gloomy state of mind. He is trying to see his way through the mist. He is realising that he is walking around in circles. He is attempting to make the circular path become a straight one-way road but it just keeps on turning.

Existens

Mina texter är min existens.
Ty vad skall jag annars lämna över till eftervärlden?
Jag må ha hybris eller en dödsångest. Vilket vet jag inte, kanske är de den samme.
Vad är livet värt om man icke blir ihågkommen som älskad, erkänd och berömd?

Brev till en högre makt

Varför har du försatt mig i en situation av motgång och ovisshet?
Jag vet att en del av ansvaret ligger på mig. Tycker du inte jag har försökt? Är min ansträngning inte tillräckligt god? Eller är detta ett kapitel i din outgrundliga mästarplan?
Det finns frågor men inget svar.

Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt

Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt
Han ville tillåtas älska henne. Men där fanns en blockad inom just den sektionen utav deras relation. Deras förhållande till varandra lunkade på som vanligt. De gick på bio, åt middag och dansade balett tillsammans. Allt fortsatte som vanligt, vilket han aldrig trott varit möjligt efter att han avslöjat det som var hans största hemlighet för ett par månader sedan. Han var visserligen oerhört tacksam över att de fortsatt kunde vara vänner och att hon inte negligerat honom. Men han hade fortsatt vara olycklig. Kanske än mer olycklig än tidigare då han nu fått bekräftat en tes han tidigare litat på, men inte velat lite på, var en ren sanning. Sanningen var för svår för honom att godta. Djupt inom sig hoppades han på att att det möjliga skulle bli möjligt. Men han visste så väl att hon inte hade förmågan att älska honom så som han hade velat och han visste så väl att;
Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt.
Han ville tillåtas älska henne. Men där fanns en blockad inom just den sektionen utav deras relation. Deras förhållande till varandra lunkade på som vanligt. De gick på bio, åt middag och dansade balett tillsammans. Allt fortsatte som vanligt, vilket han aldrig trott varit möjligt efter att han avslöjat det som var hans största hemlighet för ett par månader sedan. Han var visserligen oerhört tacksam över att de fortsatt kunde vara vänner och att hon inte negligerat honom. Men han hade fortsatt vara olycklig. Kanske än mer olycklig än tidigare då han nu fått bekräftat en tes han tidigare litat på, men inte velat lite på, var en ren sanning. Sanningen var för svår för honom att godta. Djupt inom sig hoppades han på att att det möjliga skulle bli möjligt. Men han visste så väl att hon inte hade förmågan att älska honom så som han hade velat och han visste så väl att;

Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt.

 

Pubertal men sann.

Du lever ditt liv. Jag lever mitt. Dessa två liv kommer ladrig mer att flätas samman, det vet jag. Men den sanningen kan jag aldrig godta. Mitt sinne kommer aldrig att släppa dig.
Var gång jag kör förbi dit hus hoppas jag på at du ska vara ute och promenera just då.
Var kväll målar jag upp upp fina möten med dig, var kväll säger jag till mig själv; ge upp.
Var gång jag så hopplöst önsketänker skrattar jag åt min patetiska ändock vackra tanke.
Var skrivtilfälle skriver jag en fånig dikt till din ära, som denna.
När ska min kärlekskranka själ få uppfyllas utav varm affektion?
P.S Ja, jag är medveten om att denna text är pubertal, men det bryr jag mig inte om.
Du lever ditt liv. Jag lever mitt. Dessa två liv kommer aldrig mer att flätas samman, det vet jag. Men den sanningen kan jag aldrig godta. Mitt sinne kommer aldrig att släppa dig.
Var gång jag kör förbi dit hus hoppas jag på att du ska vara ute och promenera just då.
Var kväll målar jag upp upp fina möten med dig.
Var kväll säger jag till mig själv; ge upp.
Var gång jag så hopplöst önsketänker skrattar jag åt mina patetiska ändock vackra tankar.
Var skrivtillfälle skriver jag en fånig dikt till din ära, som denna.
När ska min kärlekskranka själ få uppfyllas utav varm affektion?
P.S Ja, jag är medveten om att denna text är pubertal, men det bryr jag mig inte om.

Klass två – En annan mans åsikt

Du som tillhör klass två.
Var aktsam. Överallt finns hat, överallt finns
knivskarpa blickar. De ser inte dig, de ser
ditt skal. Oinskränkbar unicitet är tilldelad
första klass. Du är en kopia och bör rätta dig
där efter.
Håll dig hemma. Ju mindre sedd du blir detso
mindre väcker du anstöt. Din kroppsform och
anletsdrag gör sig inte väl i det nya samfundet.
Beskydda dig själv och dina barn väl. Älska dina
barn ömt och kärt. Låt dem leka obehindrat,
men inom ramarna.
Din man skall arbeta för dig, gläds åt det. Var
tacksam att du inte kan arbeta. Se det som en
tillgång att inte få arbeta. Du har mer tid att
ägna dig åt huvudpersonerna i ditt liv; dina barn.
Lev ditt liv men gå inte över gränsen för vad
du är kapabel till att göra.
Lystring!
Du som tillhör klass två.
Var aktsam. Överallt finns hat, överallt finns
knivskarpa blickar. De ser inte dig, de ser
ditt skal. Oinskränkbar unicitet är tilldelad
första klass. Du är en kopia och bör rätta dig
där efter.
Håll dig hemma. Ju mindre sedd du blir detso
mindre väcker du anstöt. Din kroppsform och
anletsdrag gör sig inte väl i det nya samfundet.
Beskydda dig själv och dina barn väl. Älska dina
barn ömt och kärt. Låt dem leka obehindrat,
men inom ramarna.
Din man skall arbeta för dig, gläds åt det. Var
tacksam att du inte kan arbeta. Se det som en
tillgång att inte få arbeta. Du har mer tid att
ägna dig åt huvudpersonerna i ditt liv; dina barn.
Lev ditt liv men gå inte över gränsen för vad
du är kapabel till att göra.

Kom och slå mig

“Kom då!”
“Kom och slå mig”, skrek han. “Slå mig riktigt jävla hårt i ansiktet”, uppmanade han den andra mannen.
“Efterlämna ett stort ärr i pannan på mig, ditt kräk!”
Samtidigt som han skrek detta till den andra mannen förde han en inre dialog md sig själv;
“Jag kommer ändå inte lida. Jag kommer resa mig och slå tillbaka. Jag måste tänka framåt. Leva kommer jag att kunna göra, tids nog” tänkte han.
Han hade fel. Mannen gjorde det som han hade uppmanat honom att göra. Hans liv förkortades där och då.
“Kom då!”
“Kom och slå mig”, skrek han. “Slå mig riktigt jävla hårt i ansiktet”, uppmanade han den andra mannen.
“Efterlämna ett stort ärr i pannan på mig, ditt kräk!”
Samtidigt som han skrek detta till den andra mannen förde han en inre dialog md sig själv;
“Jag kommer ändå inte lida. Jag kommer resa mig och slå tillbaka. Jag måste tänka framåt. Leva kommer jag att kunna göra, tids nog” tänkte han.
Han hade fel. Mannen gjorde det som han hade uppmanat honom att göra. Hans liv förkortades där och då.

Han levde i hans hjärta

Han levde i hans hjärta.
Förnekad var han.
Men inte bortglömd.
Placerad i ett litet fack i vänstra kammarens högra hörn låg han vilandes.
Efter många års förnekelse sprack hjärtat. En våldsam explosion skedde som gjorde att han bröt ihop.
Hjärtat repade sig men fick ett djupt ärr just där han legat vilandes.
När explosionen ägt rum förlöstes han. Han återhämtades, men inte helt. Det är han tacksam för. Ärrets brännande
smärta gör att han kommer att minnas.